NYA FILMER

De senaste veckorna har jag införskaffat lite filmer på DVD.



Jag kan verkligen rekommendera Aftonbladets Hitchcock-samling. Som kanske inte är sådär jätteprisvärd i längden eftersom det finns så många andra, billigare samlingar, lågprisfilmer och boxar därute. Och det är väl egentligen ett problem. Att det finns så många boxar med olika utbud, där filmerna går i varandra, så man vet inte vilken man ska köpa. Därför tyckte jag att aftonbladets serie verkade bra. Hittills har det varit schyssta kopior och långa dokumentärer och intervjuer på varje film. Jag längtar efter min favorit - Frenzy. Om en seriemördarstrypare som härjar i London. Och en av filmhistoriens mest obehagliga scener bland potatissäckar på ett lastbilsflak. Och det socialrealistiska polisarbetet med en kommisariefru som går på matlagningskurser och använder sin man som försökskanin. Stort!

En annan favorit är såklart Slå Nollan Till Polisen. Eller Dial M For Murder som den heter på svenska. Knepig thriller i typ genren pusseldeckare om ett s.k. "perfekt" mord. Typ. Som nästan enbart utspelar sig i en och samma lägenhet. Baserad på en gammal pjäs. Gjordes i nyinspelning för ett tag sen. Med Michael Douglas, Gwyneth Paltrow och Viggo Mortensen. Då hette den A Perfect Murder. Inte riktigt lika mäktig dock. Men ganska sevärd den också eftersom upplösningen är så fruktansvärt extravagant.

Igår köpte jag även Cloverfield och Superbad på dvd. Hade nog velat haft lite mer extramaterial om själva monsterskapandet på Cloverfield. Och Superbad-kommentarerna var väl inte de mest informella. Men hursomhelst. Nöjd.

Fick också äntligen mitt ex av The Dark Knight. Sweet.

SURVEILLANCE

3.

Jag tror faktiskt inte jag har sett Boxing Helena. Och jag tror inte jag kommer att göra det heller. Men Jennifer Chamber Lynch har med sin andra film på ett och ett halvt decennium lyckats locka mig bigtime. Surveillance verkar på papperet vara den perfekta filmen. Lite Twin Peaks i öknen. Lite Seriemördare. Märkliga småstadsrednecksnutar. Mycket FBI-agenter och våld. Och ett nyskapande "intelligent" manus med betwistning på slutet. Tyvärr har jag inte läst en enda recension där den fått annat än typ max godkänt i betyg. Faktum är att 90 % av alla människor som sett den hatade den. Och resten tyckte att den var extraordinärt usel. Men. Det är väl inget som borde avskräcka en härdad och intelligent filmrecensent som undertecknad.

Till att börja med störde jag mig på förtexterna. Vilket aldrig är ett gott tecken. Första namnet fadades fram i vitt på svart bakgrund i ett snyggt, minimalistiskt Antikvateckensnitt (antagligen Garamond). Men sen liksom "hoppade" det andra namnet fram. För att sedan fadas ut igen. Mycket störande. Detta fortgår sedan med jämna mellanrum. Korsklippt med en surrealistiskt maskerad man (män) som överfaller, slår ihjäl och skjuter ett sovande par. Såklart.

De två FBI-agenterna, som i sin jakt på kringresande mördare kommer till den lilla byn någonstans i mellanvästern för att bland annat lösa det brutala mordet som utspelades under förtexterna, spelas av Julia Ormond och en Bill Pullman som envisas med att göra sitt allra bästa De Niro-face under större delen av filmen. De sköter sig förhållandevis bra med tanke på det lite lätt krystade material de har att göra med. Filmens "grej" är att FBI-agenterna, med hjälp av kameraövervakning, simultant förhör tre vittnen till de maskerade mördarnas framfart. En skadad och nerblodad polis, som tillsammans med sin nyligen ihjälskjutne partner (en French Stewart Fantastique!) utgör ett av de vidrigaste polisparen du kan hitta i filmvärlden. En 8-årig tjej, vars familj OCKSÅ blivit nermejad av surrealistiskt maskerade mördare. Och en äldre, påtänd dito. Historien vecklar sedan ut sig alltmedans agenterna pratar med vittnena och både dom och vi som tittar får mer och mer insikt i vad som egentligen hänt.

Och det är riktigt snyggt gjort. Om än med lite vacklande skådespelarinsatser och manuskript. Mycket snyggt t.o.m. Vi får bland annat vara med om ett synnerligen lyckat och oroväckande montage när olika tilltänkta offer åker bil och den lokala radiostationen spelar Add it Up med Violent Femmes.

Är den då så himla usel?!? Nä. Faktum är att Surveillance lyckas hålla intresset uppe hela vägen till den uppiggande och oväntade upplösningen. Och i händerna på en mer erfaren regissör hade det kunnat bli riktigt riktigt ruggigt och bra. Nu är inte Surveillance något mästerverk direkt. Men en tråkig lördagskväll behöver man inte så mycket mer.

Stort plus också för låten Speed Roadster, av och med David Lynch, som avslutar filmen. Lysande.

"I got fucked by You. Fucked real bad. Maybe You're happy. But I hope You're sad.
Since you left me I've been thinking about getting me a speed roadster.
Going by the drugstore. Who could ask for more?
Maybe drive by Your house. Look into Your window."

Skor

Jag har varit lite sjuk idag. Och fördrivit tiden med lite tvätt, städning, skidskytte och så min nya hobby. Som skodesigner. Inspirerad av dagens CSI-avsnitt såklart. Tänkte göra ett par sommarskor som ska funka på diverse festivaler, spelningar och tillställningar i sommar. Här är vad jag hittills kommit fram till. Högst preliminära nybörjardesigner. Konstruktiv kritik emottages med glädje!



En svartrosa lite "tjejig" design. Lite hafsig.



Här försökte jag vara lite mer "manlig" med rött och svart. Kanske lite för "standard".



Den "tjejiga" designen. Fast annan sko. och med vita snören. Min favorit tror jag.



En annan lite "manligare" design. Man ser det inte på denna bild. Men själva "stripen" på hälen är guldfärgad. Mycket stiligt. Fast även lite väl mycket standardsko att slänga ut pengar på.

ÅRETS BÄSTA TV

Ja. Nu är det alltså dags att göra en första sammanfattning av tv-året. Det blev ju lite splittrat p.g.a nåt tjafs borta i Amerikatt. Men ändå bjöd 2008 på några höjdpunkter. Som vanligt höll Supernatural bra klass. Nya säsongen har innehållit några av seriens absoluta höjdpunkter. Men det är tyvärr tydligt att serien börjar sjunga på sista versen. Om de nu inte kan dra ut på den pågående konflikten i ett par säsonger. Men det verkar onödigt. Man ska lägga ner när man ligger på topp. Och mer topp än det som utspelar sig i Supernaturalvärlden nu är det svårt att få till. Say no more. En intressant iaktagelse dock.. Efter alla år av Varulvar, Shapeshifters, Seriemördande Spöken och Vampyr-Wannabees är det anmärkningsvärt att det är först NU som serien haft några svaga ögonblick när de balanserar på den tunna linan mot att bli skrattretande. Ni som följt serien vet kanske vad jag pratar om. Märkligt. Men det säger säkert mer om Mig än om serien..

Årets bästa serie (Ja, eller kanske förra årets, beroende på hur man räknar) är dock Breaking Bad. No contest. Längtar verkligen till fortsättningen som sätter igång någon gång efter nyår. Då börjar även nya säsongen av Damages.

Mad Men då?!? Kanske ni undrar. Nä. Jag vet inte. Jag vill nog att det ska hända lite mer i mina serier. Mad Men är trivsam att titta på. Men ska det vara så svårt att hitta på spännande storylines??!? Jag satt hela första säsongen och väntade på att Story-Arcen skulle sätta fart på riktigt. Men inget hände. Absolut ingenting av värde. Och då får det faktiskt vara.

Måste också nämna Frost/Nixon. 1977 gjorde den, då ganska spexige, brittiske programledaren David Frost en serie intervjuer med f.d. President Nixon. En serie som avslutades med att Presidenten mer eller mindre bröt ihop och "bekände" sin inblandning i Watergateaffären och beklagade sig inför det Amerikanska Folket. Ett av världshistoriens största TV-ögonblick. Dessa intervjuer finns nu på såväl original-DVD som dramadokumentär av Ron Howard. Sevärt är bara förnamnet.

Till sist för den här gången. Tänkte jag bjuda på årets allra allra största TV-ögonblick - John Adams audiens hos "The Mad" King George III. Från HBO's miniserie John Adams. En serie om de människor och händelser som formade det moderna Amerika. En enskild scen som innehåller så mycket starka känslor och subtil humor att det räcker till för typ TRE år. Fantastiskt!

Setup:

Amrikanarna har precis, med lite hjälp från bl.a Frankrike, vunnit det så kallade Frihetskriget och uppnått självständighet från det Brittiska Imperiet. John Adams, som i flera år farit runt i Europa och raggat pengar och annan hjälp till revolutionen ska, i egenskap av Ambassadör, som förste Amerikan träffa den Brittiske Kunglighet de kämpat mot under så många år. Enjoy!

Dagens Indiehumor!

OH YES!

Min lediga vecka är räddad. SVT 24 visar EM i Curling hela veckan. Sweet.

Coming Attractions

Lite intressanta filmer att hålla koll på:

http://www.apple.com/trailers/wb/watchmen

Nya långa och sjukt mäktiga Watchmen-trailern. Behövs kanske inte nån vidare presentation. Fantastiskt är ordet. Kan även rekommendera den officiella sidan. Med videodagböcker från inspelningen m.m. m.m. Galet fint!

http://www.apple.com/trailers/wb/harrypotterandthehalfbloodprince

Harry Potter And The Half Blood Prince. Om man behöver den minsta anledning till att se om alla filmer och läsa om böckerna både tre och fyra gånger. Do It!

http://www.startrekmovie.com

JJ Abrahms. Star Trek. The best of both worlds. Härlig retro / hightech-stämning. En av få filmer som kommer att rättfärdiga två timmar i ett stort mörkt rum tillsammans med godisätande och allmänt störiga assholes nästa år.

http://www.apple.com/trailers/mgm/valkyrie

På annandagen har den äntligen världspremiär. Bryan Singers film om det misslyckade attentatet mot Adolf Hitler (den där väskbomben, vars smäll stoppades av ett för starkt bordsben ni vet..). Jag är ett stort fan av Bryan Singer. Även om jag tyckte att Superman Returns ballade ur lite väl mot slutet. Men Den typ 3 timmar långa bakomfilmen var fantastisk! Intressant med scientologen Tom Cruise som nazist iaf.

http://www.12-movie.com

Nikita Mikhalkovs film från 2007 verkar grym. Har premiär nån gång under nästa år förhoppningsvis. Finns dock redan nu på en torrentsite nära dig. If that's what you're into..

http://terminatorsalvation.warnerbros.com

Tack vare min förkärlek för Terminator: The Sarah Connor Chronicles är peppen inför denna monumentala utgivning stor. Kul också att Christian Bale haft en del holmgångar under inspelningen. Sånt är ju alltid intressant. Här kan man läsa regissör McG's dagbok.

http://www.thedaytheearthstoodstillmovie.com

Bara några dagar kvar nu till årets kanske sista stora biohändelse. Förutom att jag ska försöka gå på De Ofrivilliga när som helst. Jag förstår inte vad alla har emot Keanu Reeves.. Är den hälften så mäktig som inledningen av Speilbergs War Of The Worlds och, förståss - Independence Day kan det bli riktigt fint.

Blindness - Fernando Meirelles (2008)

3.

Hej. Nu är jag tillbaks!!

Ni som känner mig vet hur mycket jag älskar The Constant Gardener. Fernando Meirelles och manusförfattaren Jeffrey Caine lyckades av John Le Carré's brillianta bok skapa den vackraste kärlekshistorien på den här sidan av den första Legally Blonde-filmen. Samtidigt som den är en intrikat och spännande deckar/konspirations/spionhistoria. En av 2000-talets allra bästa filmer. Lätt.

Jag kommer inte ihåg att jag blev lika intresserad av Guds Stad när jag såg den dock. Men det var ett bra tag sen. Så det är väl dags att leta upp den jäveln som lånat den av mig och se om den.

Ojdå. Nu såg jag att jag visst hade den i filmhyllan. Nåja. Det får bli en annan recension.

Hursomhavet. Förväntningarna var väl lite lätt höga på Blindness. Och till viss del blev dom väl infriade. Den konstnärliga, visuella ambitionen går inte att ta miste på. Den märkliga blindhet som sprider sig som ett zombiefilms-virus-epidemi över världen skildras mycket vackert i Meirelles patenterade, oskärpiga, överexponerade, hetsiga bilder och snabba klipp. Speciellt inledningen är sjukt obehaglig och inspirerande.

Men sen blir det lite blaha blaha. Visst. Det är möjligt att historien är en galet intelligent allegori över det mänskliga i att göra omänskliga saker mot sina medmänniskor. Individens förmåga att se åt andra hållet istället för att ingripa. Maktmissbruk m.m. m.m. Men precis som i Alejandro González Iñárritu's mediokra Babel (som jag beskrev som något i stil med "Korkade människor gör korkade saker..") som kom för ett par år sedan drunknar allegorin i det faktum att man inte känner något för rollfigurerna, oavsett hur drabbande deras livsöden är. Eftersom de ingår i ett så strikt, välskrivet, allegoriskt verk är de nämligen tvingade till övertydliga, ologiska, för att inte säga idiotiska handlingar. Allt för att allegorin i sig ska funka. Och hey. Vet ni vad?!?! Det funkar inte. Inte i min bok iallafall.

Blindness är klart sevärd trots allt. Och jag rekommenderar alla att se den när/om den kommer upp på bio någon gång i framtiden. Men ha inte för höga förhoppningar.

Em

Ja. Så här med facit i hand säger väl Aftonbladets usla skrytreklam om sina 15, eller var det 14, reportrar på plats allt. Förstår faktiskt inte var denna masspsykos har kommit ifrån. Men det är likadant vid varje Em, Vm o.s.v. Oavsett om det gäller hockey (inte lika masspsykotiskt, då vi faktiskt ÄR bäst i den sporten), Eurovision Song Contest eller Fotboll. Plötsligt är lilla Sverige bäst i världen. När ska folk fatta att vi faktiskt inte är bättre än så här. Såvitt jag har sett har det inte varit ett enda regelrätt anfall vare sig i Spanien- eller Rysslandsmatchen. Det har varit antingen långa bollar mot anfallarna, som snabbt sugits upp av försvarande lag, eller planlöst duttande bland mittfältarna utanför straffområdet. Uselt. Och jag fattar fan inte hur folk kan tycka nåt annat. Jaja. Nu kommer det väl komma drösvis med klichéer om att "Idag räckte vi inte till." Vi har väl för helvete ALDRIG räckt till!!!

Så det så! Nä. Ge mig Curling, Björn Ferry, Kalla eller Britta any day. Sporter där vi är bra på riktigt.

Mons Kallentoft - Sommardöden

5.

Andra delen i The Malin Fors Quadrilogy. Tydligen ska det kommer fyra böcker. Och inte en trilogi som vissa recensenter hävdar. En för varje årstid. Duh!!?! Jag tyckte mycket om hans senaste - Midvinterblod. Det var en spännande och mångbottnad historia full av atmosfäriska störningar. Jag tyckte dock att den hade krävt en runda till hos redaktören. Vissa, iofs geniala, formuleringar återkom på ett störande sätt. Och det var lite händelsefattigt med bara ett mord. Men bra var det. Mycket bra t.o.m. Malin Fors och co. är människor man genast fattar tycke för och vill läsa mer om.

Och sommardöden är ännu bättre. Den bistra Östgötska vintern har bytts ut mot en sommar som slår alla värmerekord. Linköping är totalt lamslaget av hetta, bränder och en ormande svart magmatisk ondska som lämnar efter sig ihjälstrypta, med oidentifierbart tillhygge våldtagna, nakna tonårsflickor.

Det är poetiskt skrivet. Men inte så att det stör. Och Kallentofts grepp att hela tiden låta offren så spöklikt eller i det här fallet - änglalikt - flyta med i berättelsen. Kommentera utredningens framfart. Kommunicera med sina efterlevande. Gör boken något så ohyggligt större och drabbande än your average sommardeckare. Det enda man kanske kan invända mot är vissa onödiga och klumpiga rasistiska kommentarer. Men boken handlar till stor del om fördomar. Så Kallentoft kanske vill visa nåt med det. Men hursomhelst. Det kändes lite klumpigt. En runda till hos redaktören hade eventuellt varit att tillråda även här.

Svensk kiosklitteratur känns starkare än på många år faktiskt. Måste ägna en rad eller två åt Johan Theorins Skumtimmen också. Som jag tänkt skriva om. Men inte orkat. Den är ännu bättre. Det är bara synd att dom är så bra att man måste läsa ut dom på en dag eller två. Man vill ju ha nåt som räcker hela sommaren.

Nu ska jag ge mig i kast med Ajvides nya!

Vantage Point

3,25

Förstår inte riktigt varför den fick så otroligt ljummen kritik när den kom. Vantage Point är en dussinthriller som är precis lagom konspiratorisk och intelligent för att passa en bakfull söndag eller en trött torsdagskväll. Bäst av alla är förståss Forest Whitaker som lätt enfaldig och tragisk turist. Och filmplanschen är lätt årets snyggaste.

Breaking Bad

5.

Av någon anledning missade jag helt Breaking Bad - serien om cancersjuke kemiläraren Walt som i en slags tyst depression bestämmer sig för att slå tillbaka mot livet självt och dess vedermödor genom att brygga metamfetamin - när det begav sig. Ett stort misstag skulle det visa sig. Eller, det kanske var tur. För då har jag ju möjlighet att njuta så mycket mer av det nu. Denna serie som med sin absurda situationshumor, sitt långsamma men knivskarpa berättande, foto & färger och den förgänglighet som finns närvarande i varje bildruta, utgör något av det mest underhållande och tankeväckande som gått på tv sen Six Feet Under.

Varje avsnitt är fullproppat med fina små scener, som t.ex när Walt gör en pro/con-lista över om han ska döda knarkligisten som de har kedjat fast vid en stolpe i källaren med ett mc-lås runt halsen, eller inte. Genialt berättande. Att det hela sen utmynnar i en Star Warsig master/apprentice-situation mellan Walt och hans kompanjon Jesse gör ju heller inte saken sämre. Synd bara att första säsongen slutar lite abrupt p.g.a skrivarstrejken. Men en andra säsong är klar till i höst. Spännande!

OH CANADA!

HAHAHAHAHAHAHA!!! Inget är så sweet som självförtroendestinna kaxiga jävla as som gråtande och tomma i blicken förnedras av den ryska nationalhymnen.

Sådärja! Nu kan ni stoppa upp ert jävla hockeymonopol nånstans kanadajävlar. Viva la revolucion!

Nörd

Mitt filmnörderi nådde nya höjder igår. När jag tittade på Kubrick's A Clockwork Orange och Dr Strangelove enbart för att hela original-Darth-Vader var med. David Prowse i Clockwork och James Earl Jones i Strangelove.

Blandat

Har inte skrivit så mycket på länge. Detta har till stor del berott på en uppgiven ilska över Johan Cronemans recension av Iron Man i DN förra veckan. Nu är det ju ingen nyhet att han är helt jävla värdelös. Men. Hursomhelst. Det har gnagt och gnagt och gnagt i mig. Maktlösheten över att inte riktigt ha koll på vad jag ska göra åt det faktum att denne "Johan" hade mage att tycka rätt illa om filmen samtidigt som han inte visste hur Jon Favreau stavar sitt förnamn. Mordhot?!? Försöka få tag på hans mail/hemadress och upplysa honom??!?! Det har liksom inte blivit av. Dessa känslor uppvägdes dock idag av frikännandet av Rödebypappan. Denne vardagshjälte som stod upp för sin familj mot allsköns äcklig jävla mopedungdom. Balans. Yin och Yang. Tack Blekinge tingsrätt! Innerst inne trodde jag inte att det var möjligt. Men det hände. Tack.

ps. Bonnie Hunt!!! ds.

Myspace

Javisst. Heja MySpace. Bearsuit har lagt upp en omastrad version av en till synes helt fantastisk ny låt. Snälla MySpace. Kan ni inte göra så att jag kan lyssna på mer än en och en halv takt på den nya fantastiska låten innan skiten bryts. Det vore jättesnällt. Det är möjligt att ni även på detta sätt kommer att rädda ett, eller ett par, liv.

Supernatural

Supernatural har gjort det igen. Begåvat TV-veckan med ännu ett helfestligt självironiskt populärkulturdödande epos alltså. Denna vecka, äntligen tillbaks i god old style efter strejken, i form av pilotavsnittet till en reality-tv spökshow betitlad Ghostfacers - där de äntligen återkommande favoriterna, tillika spökjägarwannabegeeksen, Ed och Harry filmar sig själva och sitt spökjägarecrew i jakten på Amerikas most wanted spökhus. Genial meta-TV på hög nivå! Och självklart måste Sam och Dean rensa upp röran. Kanske förtas känslan lite av att det redan går en riktig realityshow på tv där geeks jagar spöken. Men den är ju så erbarmerligt usel och uppgjord att den Lykke-Li-vis lätt glöms bort i sammanhanget. Kommer inte ens ihåg vad den heter.

Myspace

Inte mycket har hänt. Annat än att dagens Simpsons innehöll ett flertal scener av gammal god kvalitet. Måste dock få ur mig lite aggressioner towards myspace. Det kanske fulaste och buggigaste jävla as som nånsin krystats ut på nätet. Men tyvärr är man ju mer eller mindre tvungen att använda skiten. Har skapat en Myspacesida åt min gode vän Fredriks lilla skivetikett, eller vad man nu ska kalla det. I brist på ork att skyffla ihop en riktig hemsida på typ fem minuter..

Och nyss hade jag en kreativ topp. Glad i hågen och med inspirationen i behåll kom jag på att man kanske skulle göra blogginlägg för några av utgivningarna. Med omslagsbild och låtlista och så. Men går det att göra blogginlägg på Myspace?? Nej. Det går inte att göra blogginlägg på Myspace. Jag har uppenbarligen förlorat möjligheten att lägga in blogginlägg på Myspace. Nu blir det väl en ordentlig hemsida trots allt. När jag får tillbaka orken. Tack så jävla mycket Myspace. Tack för att Ni sabbade min kreativa topp och pissade på allt vad inspiration heter.

Lite Nyheter

Nu finns det bilder m.m. från inspelningen av Watchmen. Det ser faktiskt riktigt riktigt lovande ut. Skönt att Zach Snyder uppenbarligen slängt ut massor av greenscreens från 300-inspelningen och satsat på riktiga kulisser den här gången.

Zach Snyders officiella Watchmen-blogg med bl.a. bild på Malin Åkerman som Silc Spectre



Filmen om Mark David Chapman - eldsjälen som sköt ihjäl John Lennon - verkar intressant. Eller, iaf det faktum att Jared Leto gick upp 30 kg för rollen genom att dricka chokladglass blandad med olivolja. Och nu tydligen har väldigt svårt att bli normalviktig igen.

Trailern för nya Hulk-filmen är galet mäktig. Jag hade inte några direkta problem med den förra. Eric Bana är den snyggaste Bruce Banner. Men på slutet blev det lite väl proggigt och långsamt. I den nya är det en anorektisk Edward Norton som tar över. Onödigt. Men som sagt. Mäktigt. Officiella siten.

Emile Hirsh är precis överallt just nu. I Bröderna Wachowskis nya tvspelsaction-anime-bilfilm - Speed Racer till exempel. Verkar iaf helt klart bli en av de snyggaste filmerna i år. Men frågan är väl om den känns så kul egentligen. En imponerande rollista väcker hopp! Trailern!

Men! Årets film kommer antagligen att bli Pixars nya. Wall-E. Skriven av killarna bakom bland annat Toy Story, The Lion King, Ratatouille och Finding Nemo. Långt in i framtiden. Mänskigheten har sedan länge lämnat jorden och den lille roboten Wall-E bakom sig. Efter att ensam hållit ställningarna på jorden i hundratals år får Wall-E en dag besök och han påbörjar en resa genom galaxen.

Trailern och hela premissen för Wall-E gör att jag får en Cloverfield-liknande gåshud över hela kroppen. Det kan faktiskt bli precis hur bra som helst. Och med tanke på vilka som är inblandade i projektet finns det god chans att förväntningarna infrias.

Blandat

5.

Kommentarspåret till Spartacus, där en skådespelare läser upp manusförfattaren Dalton Trumbos bittra scen-för-scen-analys av Stanley Kubricks första utkast till filmen, måste vara tidernas mest geniala kommentarspår. Ett mästerverk i konstruktiv kritik där Dalton Trumbo om möjligt visar sig vara en even större perfektionist än den store Kubrick himself. Stor humor och ibland nästan extrasextasiskt obehag.

4.

Jag tog äntligen tag i House Of 1000 Corpses. Eftersom jag faktiskt tyckte ganska bra om Rob Zombies remake på Halloween. Och eftersom Rob faktiskt verkar vara en nice guy. Och faktum är att jag tycker bättre om det här än om Quentin Tarantinos försök att göra sleezy 70-talsvåldspastisch. Mycket bättre t.o.m.

5.

Portishead. Nya skivan. Ljudbild. Underbart att de låter precis som vanligt. Med lite Silver Apples-vibbar. Men att det lyckas låta fräschare än typ allt annat just nu. Fantastiskt. Strage vet vad han talar om.

I övrigt kan jag berätta att jag fått två nya tv-kanaler. Star och Discovery Science (Äntligen!). Star visade sig vara en mycket trevlig kanal. Speciellt bra tycker jag om de lågmälda intervjuprogrammen. Och då en speciell eloge till programmet där Jon Favreau äter middag med 4 kändisar (bl.a. Seth McFarlane, Tony Hawk, Dave Foley m.fl.). VA!!??? Är det Jon Favreau som har regisserat nya Iron Man!!????!?!?!?! HAHAHAHAHAHAHAA!!!

Obs!

Det där med ukuleleorkestern var inget aprilskämt om ni trodde det!

Nu ska jag försöka sova efter mitt nattskift. Kommentarspåret till Spartacus borde göra susen. Puss!

El Orfanato

4.

Spansk/Mexikansk feelgood spökfilm när den är som näst bäst. Eller tredje näst bäst. För jag räknar The Others som spansk. Och den är ju allra bäst. Och sen kommer ju några filmer av Guillermo Del Toro. Men sen. Sen kommer denna ångestbarnhemsbarnsspökis. Och det räcker gott och väl. Japan kan gå och lägga sig.

Dagens Tips!

The ukulele Orchestra of Great Britain kommer till Svea Rike för 3 galet genialt musikironiska spelningar i september!



Stå gärna ut tills nån gång runt 1.40 när de psykar ut i den crazyest kanon ever.

Merry Christmas Everybody!

Skottland

Imorrn åker jag till skottland med Mattias och Hedvig. Tills dess ska jag drömma extremt märkliga drömmar om en sån här:

http://www.nikkor2d2.com

Rough Science m.m.

5.

Jag har även tittat på onaturliga mängder Rough Science. Det finurliga programmet där ett gäng vetenskapsmän och vetenskapskvinnor med olika färdigheter typ ska överleva på en öde ö, vaska guld, leta skatter och leka astronauter i death valley. Extremt fascinerande tv. Har alltid en plats i mitt hjärta.

Min favorit - Professor Kathy Sykes (typ den korta i mitten på bilden) har även gjort en sjukt sevärd programserie om alternativ medicin för BBC som går/har gått nyligen på Kunskapskanalen.

Igår vaknade jag även upp till en föreläsning av Hjärnkirurg Nils Simonson på 24 Direkt. Om bl.a. hur hjärnan fungerar - Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

"Sverige är det land där folk äter bäst, motionerar mest och har bäst arbetsmiljö - ändå mår många människor väldigt dåligt. Nils Simonson vill få folk att förstå att det går att må bättre. Om man slutar jaga och istället landar i ett försök att vara lycklig och tacksam över det man har."

Galet bra, intressant och feelgood. Som tur är kunde jag känna igen mycket av det som hänt med mig själv de senaste åren i det han talte om. På ett bra sätt. Om ni får möjlighet - Gå och se, lyssna, roas och må bra!!

Snabbisar

Jag har varit sjuk den senaste veckan. Så jag har inte orkat skriva så mycket. Lite film har jag dock sett. Här följer en snabb genomgång av några guldkorn:


Broken Flowers - 4

Har tagit på tok för lång tid på mig att ta tag i Broken Flowers. Men efter ett besök på Coop Extra i förra veckan gjorde jag slag i saken och inhandlade både denna och Lost In Translation. Mest för att se om det skulle inge ett höjt ögonbryn eller två på kassörskan. Det gick väl sådär. Filmen var iaf som väntat mycket bra. Bill Murray är en cool snubbe och jag är glad över att tillhöra en generation där han alltid funnits.



Lords Of Dogtown - 3

Efter Paranoid Park var jag sugen på mer Skejtfilm. Och som tur var gick ju Lords Of Dogtown lämpligt nog på tv för ett par dar sen. En bra film. Och inte bara för fans av sporten. Rent Skejtmässigt hade det dock varit roligt om filmen hängt med lite längre in på 80-talet när tricken och brädorna utvecklades lite mer. Det var inte så spektakulärt direkt att se någon åka nervöst uppför en halfpipe, göra en halvtaskig vändning med händerna i backen, jubla och typ få högsta poäng. Men det var roligt att se Tony Hawk i en snabbis som Papphammar-Astronaut. Och en av mina favoritkomiker - Mitch Hedberg - i en väldigt liten roll som killen som kommer med nya, mäktiga skateboardhjul till gänget.


M - 5

Fritz Langs M Kom 1931 och var både Tysklands första talfilm och antagligen världens första seriemördarefilm. En mörk, uppfriskande dynamiskt berättad, historia som behandlar så moderna teman som CSI-ande, dödsstraff vs. kriminalvård, att ta lagen i egna händer och vad som händer när en stad helt paralyseras av tragiska händelser. Att säga att den var 40-50-60 ja kanske 70 år före sin tid är ingen underdrift. Jag vågar även påstå att den innehåller filmhistoriens mest onödiga Crotch-Shot. Trots halvtaskigt ljudspår och undermålig, sporadisk textning - En enastående filmupplevelse. Den har även öppnat upp mina ögon för en framtida obehaglig - men snygg - tatuering.


The Lady Vanishes - 4

En av Alfred Hitchcocks tidiga klassiker. En hejdlös blandning av klasisk romcom, buskis spionfilm och hisnande (även i dagens läge) åkatågthriller. Gammal dam försvinner mystiskt på ett tåg - Ung kvinna blir ofrivilligt inblandad - får hjälp av burdus och snygg äldre karl.

Paranoid Park

4,25.

För att återkoppla till en tidigare recension - I Gus Van Sant's filmer är de unga indiekillarna snygga iaf. Alltid något! Jag håller fortfarande Elephant som en av 2000-talets största filmupplevelser. Jag älskar den suggestiva stämningen, dynamiken, hur skildringen av de olika rollfigurerna sakta glider in i varandra genom den snyggt upphackade kronologin. Paranoid Park är till formen snarlik Elephant - vissa scener är t.o.m. nästan kopierade rakt av. Men den har även stora drag av Steven Soderbergh's mästerverk Bubble. Också den en av 2000-talets största filmupplevelser.

Är då Paranoid Park lika bra? Ja. Svaret är typ ja. Det finns inte mycket att klanka ner på. Musikvalet är varierat, härligt oväntat och bra. Christopher Doyle's foto - underbart vackert. Skådespelarna presterar över sin förmåga. Och handlingen - om lille Alex som genom en olycka råkar ha ihjäl en säkerhetsvakt när han börjar hänga med lite äldre killar i den lokala skateboardparken - är tillräckligt stark, fascinerande och mystisk för att man inte ska tappa intresset. Man skulle lätt kunna dra de gamla vanliga klyshorna om förgänglighet. Att människors liv kan förändras totalt på bara ett ögonblick. Döden. Liksom Bubble är den även föredömligt kort. Alltid något.

(PARANOID PARK - Gus Van Sant & Blake Nelson, 2007)

The Mist

1.

Jag råkade tillbringa större delen av kvällen tillsammans med filmen The Mist. När det gäller filmatiseringar av Stephen King-historier, och för all del många av hans böcker, är man ganska mycket in denial. Man hoppas och hoppas och tror att - Den här gången! Den här gången kan det inte misslyckas! Men till slut knyter han ändå ihop den ofta spännande och delikat beskrivna historien med ett gigantiskt spindelmonster i en fuktig grotta nånstans. Efter den totalt misslyckade och onödiga 1408 som kom för ett tag sen hade jag stora förhoppningar om The Mist. Jag menar - mannen bakom Nyckeln Till Frihet och den lite mindre lyckade, men ändå klart sevärda Gröna Milen. Han är ju kompetent. Och filmen har en imdb-rating på typ 7,7. Och bra omdömen. Men vad får man då?? Jo - Typ Langoljärerna i ett varuhus med endast snäppet bättre CGI. Nä. En stor besvikelse.

Eftersom 1. är det sämsta betyget i min skala brukar jag vara lite reserverad över att använda det. Jag menar.. även om filmen i sig inte är sevärd för fem öre brukar det ju oftast finnas något litet att glädja sig över. Som ett någorlunda vackert foto. Eller snygga förtexter. Som kan dra betyget mot godkänt iaf. Men ibland tar jag det personligt. Som till exempel med Terrence Malick's jävla indiandravel. Som jag fortfarande får fantomsmärtor av när jag tänker på. Kanske är jag bara sur och ledsen över att Susanna Kallur skadade sig strax innan semin. Men nä. Jag älskar Stephen King som en misshandlad och förnedrad hemmafru älskar sin alkis-redneck-wifebeatande make. Men nä. Det här duger inte. Slutet var lite roligt iaf.

(THE MIST - Frank Darabont & Stephen King, 2007)

Kantoku - Banzai!

4.

Blev lite sugen på att kolla upp vad Takeshi "Beat Takeshi" Kitano, hållit på med den senaste tiden. För er som aldrig hört talas om karln så kan han närmast beskrivas som Japans svar på Ingvar Oldsberg. Fast i det här fallet slutade Ingvar Oldsberg helt plötsligt med På Spåret och började skriva och regissera extremt våldsamma gangsterfilmer och mysig feelgood. Ett helt crazy men väldigt lyckat karriärval. Tänk Hana-Bi. Tänk Kikujiros Sommar. Förra året gjorde han tydligen en film betitlad Kantoku - Banzai! Ett par knapptryckningar och några timmars väntan senare har jag möjlighet att bevittna spektaklet.

Det är väldigt få filmskapare i dagens läge som kan skildra absurditeten i vardagen - här i sverige ofta benämnt som "buskis" - som Takeshi Kitano. Och de flesta av dem härstammar från något asiatiskt land. Det är nåt med kulturen därborta som gör att det känns fullkomligt normalt att folk halkar på bananskal, råkar snitta sin partner i armen av misstag med sitt samuraisvärd o.s.v. o.s.v. Och som sagt Kitano är en av de bäste.

Inledningen på filmen är helt fantastisk. En fullsize, stiliserad docka av Kitano himself åker in och ut i en magnetröntgenapparat. Samtidigt som en sammanbiten doktor säger åt honom att ta det lugnt. Flera tester, bland annat ultraljud, utförs på dockan. Som inte är alltför pratglad. "Säg åt honom att komma själv nästa gång!" Blir dockan tillsagd. Kantoku - Banzai! är en slags arty metafilm eller satirisk "mockumentary" if you will. Där Takeshi i princip spelar en tragisk variant på sig själv. En auteurernas föredetting som givit upp den framgångsrika gangsterfilmkarriären och förgäves försöker hitta nya "fräscha" infallsvinklar och genrer på sina filmer. Tillsammans med filmens sarkastiska berättarröst får vi se prov på dessa projekt. Bland annat en mycket rolig scen från hans "självbiografiska" 50-talsfilm där några barn leker wrestling. Och såklart den obligatoriska Japanhorror-filmen och Wire-fu-ninja-rullen. Stor humor! Men man frågar sig - Vad skulle hända om nu Takeshi Kitano skulle få för sig att göra just en Japanhorror-rulle eller en film om sin barndom?!? Han knyter en liten höna åt sig själv här tycker jag. En fin sak med Kitano är att hans filmer aldrig tar till billiga knep som snygga filter, överdrivet klippande och drösvis med ljud och specialeffekter. Det är poesi. Det får ta sin lilla tid. En vacker bildruta är en vacker bildruta oavsett om man ser den genom ett grönblått filter med höga kontraster eller inte. Och en hög med skit är alltid en hög med skit oavsett hur du vrider och vänder på den. Något som dagens indiefilmare borde lära av. Har för mig att jag skrev nåt liknande efter att ha genomlidit Loved Gun.

Jaja. Efter ett tag byter filmen skepnad lite lätt. Vi får se resultatet av Kitanos alla vedermödor och genreexperiment. Vilket resulterar i något av det mest skruvade jag någonsin sett. Det är verkligen helt obeskrivligt. Dråpligt. Löjligt. Och fullkomligt underbart. När sen den riktige Kitano på slutet frågar doktorn hur hans hjärna mår får han svaret - Den är trasig. Mycket trasig.

Kantoku - Banzai! Eller Glory To The Filmmaker som den också heter, är tydligen andra delen i en tänkt trilogi där Kitano en gång för alla gör upp med problematiken konstnärens integritet vs. publikfriande dravel. I den första delen - Takeshis' - spelar han både sin pseudonym Beat Takeshi och dennes största fan - en blond man vid namn Takeshi Kitano som ser ut exakt som Beat. Även den låter väldigt intressant.

Som satir och smakprov på en apokalyptiskt fin (fiktiv) filmografi funkar Kantoku - Banzai! ganska bra. Som film. Nja. Har man aldrig sett eller hört talas om Takeshi Kitano lär man antagligen bli ganska förvirrad. Är man ett fan av Kitano är det oerhört sevärt och intressant.

(KANTOKU - BANZAI! - Takeshi Kitano, 2007)

Joint Security Area

Med anledning av att SVT2 ikväll visar Park Chan-Wook's debutfilm. Publicerar jag härmed en recension från min förra blogg. Med lite reviderat betyg. Mycket Nöje!

4.

En sak är säker. Kommunistiska diktaturer är de enda diktaturerna jag kan tolerera. De har galet snygga och roliga ledare och snyggast design/symbolik. Uniformer i svart, med röda och gula inslag, är de allra mäktigaste.



Joint Security Area är Park Chan-Wooks första stora film. En mordhistoria som utspelar sig i den demilitariserade zonen mellan Nord och Sydkorea. Ett gränsland där inget riktigt är vad det ser ut att vara. Två Nordkoreanska soldater har blivit mördade. En Sydkoreansk soldat har erkänt och sitter anhållen för mordet. Dock finns det en hel del oklarheter i fallet. En neutral Schweizisk/Svensk (!???) delegation kommer till platsen för att reda ut den komplicerade situationen.

Tyvärr spelas den Svenske snubben av en extremt talanglös tysk. Som tur är har han en väldigt liten roll, men tillräckligt stor för att man ska reta sig på honom något enormt. De "internationella" scenerna är faktiskt riktigt riktigt usla. Men nu gör inte detta så mycket. JSA är en riktigt sevärd film. Man får ett lite bättre perspektiv på skillnaderna/likheterna mellan de numer separerade länderna. Och en riktigt intressant whodunnit-historia. Gonatt.

Ideellt arbete

Har ägnat dagen åt följande - Jobbat lite med Finntorps Katthem's hemsida. Lagt in lite information jag fick i brevlådan i morse. Den börjar ta sig ordentligt faktiskt. Ganska nöjd. Får väl se hur den kommer se ut i framtiden när folk ska börja uppdatera den till höger och vänster. Får väl köra lite frontpageutbildning på den sen. Jag är ju som alla vet på tok för lo-fi och ointresserad av teknik för att ägna mig åt dot.net.nuke.asp. och allt vad det heter. Nej. Här får folk uppdatera the hard way. Bildmallar och stilmallar finns det iaf gott om. Så det borde funka smidigt ändå. Vidare så har jag lagat lunch. Det blev lite kyckling med kokt potatis och bearnaise. Gott. Till middag blir det hämtpizza. Tänkte vara lite snäll mot mig själv. Eftersom verket kallar imorrn och jag har så ont i vänsterbenet att jag inte vet vad jag heter. Emellanåt har jag även ägnat dagen åt att titta på Zatôichi - Takeshi Kitanos mästerliga version av den klassiska berättelsen om den blinde samurajen som hjälper bybor mot hänsynslösa gangstrar. Ibland finns det faktiskt inget bättre än en bra samurajfilm. Har för mig att Ginza har rea på några Mifune-rullar. Kanske värt att bege sig dit inom kort. När ben/ryggsmärtorna blivit för stora har jag även läst lite Rankin och boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Som jag handlade på bokrean på kvantum igår. Riktigt bra måste jag säga. Toaletten.

Kieslowski, Kubrick, Cartman & Moore

Loppisfynd!

Idag gick jag först till den lokala loppisen. Den som är typ halvvägs mellan mig och Videobutiken, där jag normalt handlar mina billiga Dvder. Egentligen var jag på jakt efter schysst lo-fi hi-fi-utrustning. Men de hade inget bra. Döm om min förvåning när de istället fått in ett stort lass filmer. I nyskick. Nyskick I tell You!!! En del (2 st) var region 1. Nu gjorde inte det så mycket. Eftersom jag trodde att min Dvd-spelare var regionsfri. Det var den visst inte. Men skit samma, det tjötas det om i en annan blogg. Anyhoo. Jag fick ihop följande lilla paket:

Gladiator
The Abyss - Extended, Special, Super, Duper, 2-disc mäktig version
John Carpenter's Vampires
Evil Dead - Full Uncut Asmäktaspex version
Caligula - 2-disc
Dawn Of The Dead - 2-disc Collectors bla bla bla Edition
Shadow Of The Vampire
Bringing Out The Dead
Dead And Buried
Skulls

(Ja, det var tydligen nåt slags horror-freak som lagt upp årorna och lämnat in skiten)

Alla kostade 20:- styck. 20!!!!!!!!!! Imorrn ska jag dit igen och köpa på mig resten. Det fanns en del B-filmer jag aldrig hört talas om. Men även Manhunter. Nyutgivningen i samband med Red Dragon som hastigt och lustigt döptes om till Röda Draken i Sverige. Trodde jag hade den redan. Men det var nog bara på VHS. Grissom!!!

Sen åkte jag till den lokale byggvaruhandlarn och lät dom såga till hyllplan. Köpte färg och konsoler. Till vad som ska bli min nya Dvd-hylla. Det lilla skåpet jag köpte innan jul var för litet redan då. Så nu måste jag ha lite plats. Man kan väl säga att hela hyll-kitet inklusive färg för 155:- och konsoler för 120:- gick på lite drygt 300 spänn. För det får jag nu en hel liten vägg med 6 hyllor. Har räknat ut att jag får plats med 250-300 filmer där. Grejt. Gott om plats. Bör kanske tilläggas att jag lätt får rum med 2-3 hyllor till på den lilla väggen om det skulle behövas i framtiden.

Tiden var nu inne för en tur till den andra stora loppisen i stan. Jakten på lo-fi hi-fi-utrustning fortskred. Och resulterade i ett inköp av en Technics-skivspelare, panasonic cd-växlare och receiver och två feta Yamaha-högtalare. Det ingick även en Technics kassett-grej och en möbel. men kassett-grejen ligger nu i bo'n. Och möbeln fick dom behålla. Hela kitet kostade 450 spänn. Monterades upp på första försöket. Och låter helt fantastiskt. Bra jobbat!!!

Fick till slut även upp mitt stora, fina, inramade bröllopsporträtt på Mary och Frederik, som jag handlade på en loppis i söndags, på väggen i hallen. Fett! Typ den här bilden. Fast på min hånglar dom:



All in all - Not Too Shabby på loppisfronten den här veckan. Hittade ett tiotal 80-tals Spindelmannen också. Yeah!

Skivor

Enligt min hotmail hade jag tydligen beställt skivor från Ginza igår morse. Bl.a. Sambassadeur, Portishead, Tegan & Sara, Kajsa Grytt och Jeffrey Lewis. Att komma hem efter en hård natt på verket är typ precis som att komma hem från en hård natt på krogen. Fast man har bättre musiksmak.

Hoppas jag orkar hålla mig vaken hela Vasaloppet och mixstafetten nu!!

Idag gjorde jag och Fredrik lite mer pålägg på nya Bodonis-skivan. Oj Oj! Om ni tyckte att vi var eklektiska tidigare.. Håll i hatten!

Man kanske skulle ta och börja med dagens låt??!?

Dagens låt:

KATE BUSH - The Man With The Child In His Eyes



Kate Bush första skiva ligger lätt på min Topp 19.

Funderar även på att döpa om min så kallade blogg till - Ett någorlunda skrämmande, eller kanske bara obehagligt, exempel på att folk har för mycket tid "till övers".

Ett någorlunda skrämmande, eller kanske bara obehagligt, exempel på att folk har för mycket tid "till övers".

Hittat på Wikipedia



Denna strip har inget med länken att göra. Men den är väldigt väldigt rolig. På så många plan.

Smyg!

Märkte att det smugit sig in en undermedveten Nakna Pistolen-referens i något av de senaste inläggen. Den som hittar det vinner en biodejt.

Revidering

OBS! Kände mig nödgad att ändra betyget på Into The Wild från 4 till 3,75.

Anthony Bourdain - No Reservations - Get Carter-avsnittet

4.

Den amerikanske Rock 'n Roll-kocken Anthony Bourdain har varit en av mina absoluta tv-favoriter ända sen han och den där MTV-tanten åt tunnbrödsrullar med räksallad vid grillen på Medborgarplatsen och gick på Eskju Divine-konsert. Hans programserie där han reser världen runt och provar mat och lokala rekreationer är mycket underhållande. Antagligen det enda reseprogrammet där Parental Discretion is Advised. Och sorgligt nog visas den bara ibland på typ Tv8 eller nån annan bortglömd Viasat-variant.

I det här avsnittet från säsong 4 reser han typ i filmen Get Carter's fotspår. Vilket tar honom från London till Edinburgh. Kändiskockarnas och frityrsmetens förlorade land. Aha! Brittisk matlagning! Tänker ni. Brunsås och kokt stek. Intressant. Jätteintressant. På allvar. Jätteintressant. Det tycker Anthony också. Och genom 43 cyniska minuter ger han oss svaret på frågorna - Är det traditionella brittiska köket så uselt som sitt rykte? Och hur har det utvecklats de senaste åren?

Har ni någon gång ätit mat är detta definitivt Must See TV!

I travel. I eat. And I'm hungry for more!

Die Fälscher

4.

Serien fortsätter med det allra nyaste tillskottet - Autriche - dix points.

Det första som slår en är - Vilken trist musik. Jazzig instrumental, 30/40-tals loungeschlager. Och att kriget är slut. Andra världskriget alltså. Genom det företrädesvis korta anslaget förstår vi att Mr Sorowitsch precis anlänt till Monte Carlo. Och att han är beväpnad med en portfölj fullsmockad med pengar. Efter en kort uppraggning vid ett Black Jack Jack Black-bord förstår vi även att han är precis hemkommen från ett av Nazisternas dödsläger. Och att han p.g.a. detta kanske inte är i sitt livs mest balanserade tillstånd. Men pengar och vackra flickor gör en ju alltid pigg och glad. Snyggt klipp till 1936.

Salomon Sorowitsch - Berlins - och kanske till och med världens - störste förfalskare, festfixare och slickad kvinnotjusare. Självsäker och arrogant. Jude. Älskad och hatad av de ytliga kontakter han skaffar sig genom sitt gebit. Musiken känns nu ganska hemtrevlig faktiskt. Oturligt nog hamnar han i finkan. Och därefter - ja ni fattar. Hans färdigheter visar sig mycket användbara i lägret. Många officerare vill ha sitt porträtt målat av den lille snirklige Juden. Tillfällen ges till att norpa åt sig en extra matbit och andra lyxartiklar. När så Tyskjävlarna beslutar sig för att sätta ihop ett Dreamteam av judiska konstnärer, fotografer, grafiker och tryckare. Med avsikt att producera enorma mängder dollars, pund och sydamerikanska pass ifall det där med Tredje Riket inte skulle falla omvärlden i smaken. Blir han självklart befordrad till deras ledare.

Riktiga sängar. Kläder (något begagnade). Rinnande vatten. Mat. Falskmyntarna särbehandlas av Nazisterna alltmedans deras medfångar dukar under av tortyr, svält och what have you. Förintelsens klassiska moraliska dilemma. Är det bättre att hjälpa tyrannerna och överleva? Eller vägra och gå en säker död till mötes?

Jag har alltid gillat lägerfilmer. Speciellt dom som handlar om spektakulära rymningar. T.ex. Billy Wilders - Stalag 17. Och här är det nästan lika fantastiskt och spännande att följa arbetet i förfalskarverkstaden och fångarnas kamp för att rättfärdiga sina handlingar inför sig själva och varandra. Skildringen av lägren. Fångtransporterna. Tyskjävlarnas hånfulla hat och förakt gentemot det numrerade folket har faktiskt sällan skildrats så här rått, äkta, påtagligt och skitigt.

(DIE FÄLSCHER - Stefan Ruzowitzky & Adolf Burger, 2007)

There Will Be Blood

4,75.

Nuff said. No Country förtjänade vinsten. There Will Be Blood är lite sämre. Men bara lite. Ytterst lite. Allt ni läst om den är sant. Jag blev dock speciellt förtjust i den kubrickska inledningen. Och hur snyggt det är att ha ett rum med bowlingbanor i. Och mörkret. Karaktärerna och scenerna i filmen fullkomligt badar i mörker. Både rent visuellt och genom sina handlingar. I'm finished!

(THERE WILL BE BLOOD - Paul Thomas Anderson & Upton Sinclair, 2007)

Margot At The Wedding

1,75.

Nä. Det blir inte ens godkänt betyg för denna formsäkra, ibland välspelade. Men extremt ointressanta och pratiga bagatell av Noah Baumbach. Visst. Jag älskar också The Squid And The Whale. Och amerikansk indiefilm över lag. Men när det blir såhär trist är det en ren plåga att titta på. Uninteresting people doing uninteresting things. Ungefär som att följa med nån flickvän/tjejkompis på shoppingrunda.

(MARGOT AT THE WEDDING - Noah Baumbach, 2007)

Oscars!

Det är även dags att tippa Oscarsgalan. Here We go:

Best Motion Picture Of The Year - There Will Be Blood

Skulle bli mycket ledsen om There Will Be Blood inte vinner. Den enda av de nominerade filmerna jag inte sett. Tillsammans med Michael Clayton. Som jag är totalt ointresserad av. Av de jag HAR sett bör fantastiska No Country For Old Men vinna.

Best Actor - Daniel Day-Lewis

Även här skulle jag bli ledsen. Och jag är fullkomligt övertygad om att Day-Lewis redan har bokat firarfesten.

Best Actress - Ellen Page

Svårt att välja. Har bara sett Juno. Men om akademin vågar - ge priset till Ellen Page. Både hon och filmens soundtrack förtjänar det.

Best Supporting Actor - Javier Bardem

Alla tycks vilja att Casey Affleck ska vinna. Det vill inte jag. Javier Bardems obehagliga hitman i No Country For Old Men är så fantastiskt speciell att han bara MÅSTE vinna.

Best Supporting Actress - Cate Blanchett

Eftersom Cate inte får nån Oscar för kostymfilmen så får hon den här istället.

Best Achievment In Directing - Joel & Ethan Cohen

En chansning. Eftersom de inte vinner för bästa film så får de regipriset istället. Väl förunnat. Om inte annat så för lång och trogen tjänst.

Best Screenplay Written Directly For The Screen - Nancy Oliver

Också en liten chansning. Lars And The Real Girl förtjänar en Oscar.

Best Screenplay Based On Previously Published Material - Paul Thomas Anderson

Inget pris för bästa regissör. Men PTA får en för bästa manus.

Såja. Nu orkar jag inte gissa längre. Men typ Atonement för bästa foto. Bourne Ultimatum för bästa klippning och andra tekniska grejer. Sweeney Todd för bästa Art Direction och kostym. O.s.v.

Into The Wild

3,75.

Sean Penn's nya dramedy och helt sanna historia om en någorlunda intelligent och lärd ung man som efter college beslutar sig för att totalt bryta upp med life as he know it. Lämna sin dumma familj. Sitt liv. Sina ägodelar. Och ge sig ut på luffen. En resa som präglas av fantastiska möten. Scenerier. Och en - för att uttycka sig lite väl klichéartat - inre resa mot livsinsikt och att hitta sig själv.

Problemet är bara att mannen som kallar sig Alexander Supertramp hela tiden är så säker på sig själv. Säker på att hans livsval är de enda rätta. Säker på att han gör rätt i att klippa alla band till sina (i.o.f.s ganska osympatiska) föräldrar och sin trevliga syster. Säker på att han gör rätt i att predika sitt Levlivetnubudskap till alla han möter. Att han uppfattas lite väl naiv och självgod. Och när verkligheten mot slutet bokstavligt talat slår honom i magen känner man bara att - Jaja. Det borde du kanske ha fattat.

Detta gör att jag känner betydligt mer för människorna han möter på sin resa än honom själv. Mannen som kallade sig Alexander Supertramp var ingen jesusgestalt. Även om filmen gör sitt yttersta för att försöka bevisa motsatsen.

Filmen i sig gör det även ganska svårt för sig redan från början i min bok. I mean Come On! Överpoetiskt bladder. Eddie Vedder. Skitfula förtexter. Inte så roligt.

Men. Och här kommer ett ganska stort. Men. Emile Hirsch ser i sitt treveckorskägg ut som en ung, smal och snygg Jack Black. Och efter ett tag sugs jag in i historien. Överseendet med småsakerna som hela tiden stör tar överhand. Det mycket vackra (om än lite väl Malick-poetiska) fotot försmäktar. Och de som sagt mycket kärleksfullt porträtterade bifigurerna gör det hela trots allt mycket sevärt. Hal Holbrook är väl värd sin Oscarsnominering. Även om Javier Bardem förtjänar att vinna. Man blir väldigt sugen på att läsa boken som filmen bygger på. Bra jobbat. Men det kunde gjorts mycket bättre.

(INTO THE WILD - Sean Penn & Jon Krakauer, 2007)

Efter Bröllopet

3.

Ja. Först ut i min serie om icke engelskspråkiga Oscarsinnare blev Susanne Biers Efter Bröllopet. Den vann iofs inte. Och borde inte heller vunnit. Men den är klart sevärd.

Vi kastas direkt in i Mads Mikkelsens hjälparbetareångest. Hans stora passion i livet är att vara västvärldens goda samvete bland fattiga barn och vuxna i indien. Barnhemmet han arbetar på hotas av nedläggning samtidigt som den gode Mads får ett märkligt erbjudande han inte kan säga nej till. En rik, fryntlig affärsman (Rolf Lassgård i sin sedvanliga Wallanderfrisyr) vill att han åker hem till Danmark eftersom han är sugen på att donera fett med cash till Mads hjälporganisaton. Anas det rävar bakom örat? Ja. Mads föräras Köpenhamns lyxigaste hotellrum. Han skjutsas runt i lika lyxiga bilar av mystiska män. Och när han väl träffar Lassgård verkar denne inte så värst intresserad av Mads barnhemsproblem. Trots att han gärna vill donera tonvis med dollars. Det verkar dock extremt viktigt att Mads följer med på Rolfs dotters bröllop. Anar man en lök på laxen? Ja. Eftersom man vet att det här är en film av Susanne Bier är man rätt säker på att ganska mycket skit mycket snart ska kastas in i fläkten.

Och kastas gör det. Först lite trevande och långsamt. Bara lite i taget. Som när man kastar skit första gången och inte riktigt vet om den man kastar på är med på det hele. Man är inte riktigt säker på vad det är som händer. Känner dom och dom varandra? Vad fan vill Lassgård egentligen? Festen-vibbarna är stora. Och Mads är inte så glad längre. Inom kort lassas det dock på utav bara helvete. När alla känner alla släpper hämningarna.

Skådespeleriet är som vanligt i världsklass på de flesta håll. Oavsett vad man tycker om Lassgård. Fotot sådär lagom realistiskt och "vanligt". Med enstaka extrema närbilder på näshår och örsnibbar. Och historien som sakta rullas upp efter ett litet tag är så enligt dansk familjefestångestfilm mall 1A § 3:4 att man baxnar. Förutsägbart? Ganska. Ofta känns det som om man som betraktare ligger en kvart eller så före handlingen. Men när sanningen bakom Lassgårds motiv tonar upp sig i horizonten växer filmen. Hans diaboliska plan kanske inte var så diabolisk ändå.

(EFTER BRÖLLOPET - Susanne Bier & Anders Thomas Jensen, 2005)

Nyköping - Sundsvall - Östersund - Sundsvall - Östersund - Mora - Leksand - Enköping - Nyköping

Jaha. då var men hemma igen efter äventyret i norr. Det var riktigt fint faktiskt. Själva resandet var lite helvsegt. Inte de bästa småvägarna däruppe i Jämtland/Härjedalen. Speciellt inte på natten. I ösregn. Men men. Efter dryga 70 mil och nästan 12 timmars bilfärd (inte medräknat morgonens nittonmilstur - Sundsvall - Östersund) var vi ju hemma igen.

Det är lite roligt det här med att diskutera recensioner. Speciellt med andra recensenter. Det finns ju så sjukt mycket att hänga upp sig på - subjektivitet vs. objektivitet - sifferbetyg vs. pretentiöst ordbajsande - m.m. m.m. Det är inte helt lätt att vara kritisk mot andra och samtidigt hålla ryggen fri. Så jag gör som jag alltid gjort och fortsätter vräka på med all form av mer och/eller mindre uppenbara sakfel, dynamisk grammatik, sarkasm och ironi min lilla kropp kan frammana. Och sifferbetyg. Sifferbetyg is The SHIT!

Obs!

Missa inte min Tanya Donelly-special som hamnade lite längre ner i hierarkin.

Southland Tales

3,75

Ge den en chans. Allt du hört om hur utbuad den blev på Cannes. Hur nedklippt och omstrukturerad den blivit. Är säkert sant. Kanske inte världens lättaste film att ta till sig och komma in i. Men underhållningsvärdet är trots allt mycket högt. Bara den bisarra rollistan och rollfigurernas namn höjer minst ett par tre ögonbryn. Southland Tales är en komplicerad, svinrolig och totalt oförutsägbar film. Kanske allra mest för oss som de senaste åren plöjt igenom otaliga Donnie Darko-FAQ's på wikipedia. Men ändå. Se den!

(SOUTHLAND TALES - Richard Kelly, 2007)

Lars And The Real Girl

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

FOKUS - Tanya Donelly - En kort illustrerad historik

Som många av mina närmsta vänner vet har jag sedan gymnasietiden ansett att Throwing Muses är världens bästa band och att Kristin Hersh är världens främste kvinnliga artist. (på senare år i stark konkurrens med exempelvis Mirah) Därför tänkte jag härmed - i första delen av min alldeles ypperligt pretentiöst betitlade reportageserie - FOKUS - just - FOKUSERA - på en kvinna som kommit lite i skymundan, men ändå lyckats vara med på ett hörn lite här och var i min musikaliska värld.

Tanya Donelly träffade Kristin Hersh för första gången när de gick i småskolan. Tycke uppstod. Efter ett par år gifte sig Tanyas far med Kristins mor och de blev nån slags plastig variant på halvsyskon. I början på 80-talet började de skriva låtar. Kristin skrev knepiga surrealistiska ångest-poplåtar medans Tanya höll sig till en lite vänare aningen mer traditionell stil.


Throwing Muses - Green. Live. Januari 1987. Både Kristin och Tanya sjunger. Men det är Tanyas låt.

Efter en EP och lite demokassetter signades Throwing Muses som första amerikanska band av det legendariska brittiska bolaget 4AD. Ett bolag som släppt merparten av den musiken jag kommer att prata om här.

Under de första åren gästades TM av ett annat Bostonbaserat band på sina livespelningar - The Pixies.


Intervju med Pixies och Throwing Muses från 1989.

Tycke uppstod. Och när de musikaliska slitningarna i båda banden blev för stora i början på 90-talet gick Kim Deal från Pixies och Tanya ihop och bildade - The Breeders. De arbetade ihop på Breeders första skiva - Pod - Men sen blev slitningarna för stora även här.


The Breeders - Safari.

Tanya ville ha ett alldeles eget band. Tillsammans med Fred Abong och bröderna Gorman, även dom barndomsvänner till Tanya och Kristin, bildade hon Belly. Mellan 1992 och 1996 släppte bandet två fullängdare, varav den första - Star - blev mäkta populär och skördade både grammynomineringar och hitlåtar på MTV.


Belly - Slow Dog och Dusted. Live. 1993.

Belly lyckades dock inte riktigt hålla fast vid mainstreampubliken med det lite rockigare andraalbumet - King. Så bandet upplöstes.

Sedan dess har Tanya fortsatt göra skivor på egen hand. Med viss hjälp av gamla vänner och bekanta. Både mer indierockiga och folksångiga alster. Throwing Muses har då och då återuppstått. Och nästan allt har varit riktigt riktigt bra.


Tanya & Kristin - Rabbit's Dying. Live. 2007.

Check it out!

Malmö

Jag är i Malmö hos Ella och Micke. Igår spelade vi MIG hos Olle och Milla. Det var roligt. Efter att ha varit vaken 37 timmar i sträck var det en god bedrift att vara med i laget som kom tvåa. Vaknade efter en god natts sömn precis lagom till skidskyttet på tv. Får väl vara en godkänd insats av de svenska damerna. Hoppas mer på herrar Ferry och Co. Lite Senare. Man får väl inte ha så höga förhoppningar såhär i början av VM. Det går ju fler tåg. Bättre att bli varm i kläderna. Bli av med den värsta nervositeten och slå till ordentligt. Preferebly på masstarten nästa helg när Fredde och jag är uppe..

Ikväll blir det visst lite fest. Imorrn tänkte jag typ gå på bio eller nåt. Vi får se. En tripp till Subway får man ju inte missa. Måste köpa senaste numret av Empire också. Så jag har nåt att göra på hemresan. För nån sömn lär det väl inte bli då heller.

OJ!

Jag har ju inte bloggat nåt idag. Men däremot har jag varit och fikat hos moster och kastrerat katten. Och det var ju kul. Och städat och förberett för en tvättdag imorrn. Väldigt intressant. Har även städat datorn och itunes. Och köpt två Ian Rankin-böcker så jag har något att göra på helgens sammanlagda 14-15 timmar bussresa. Nästa helg blir det också långresa. Ska på VM i skidskytte i Östersund. Inför bilturen mottages gärna tips på roliga podcasts som man kan ladda ner och ta med sig.

Terminator - The Sarah Connor Chronicles

3.

HAHA! Säga vad man vill om seriens oklara dramaturgi, grova plotholes, sakfel och minimala men fullt dugliga skådespelarinsatser. Men för någon som växt upp i detta universum är den faktiskt riktigt riktigt underhållande.

Som i dagens avsnitt när Sarah fångat en speciellt tuff badguy som, trots hot om tortyr, vägrar tala om var de andra badguys har tagit vägen. Sarah skär loss honom och pekar mot Terminator:

"You can go.. If you can get pass her.."

Sen ett direkt klipp till en livrädd badguy som glatt skjutsar Sarah och Terminator till deras destination i en Hummer. Stor humor.

(TERMINATOR - THE SARAH CONNOR CHRONICLES, 2008)

Kommer Snart!

Jag har ett par grejer på gång till bloggen. En grej är att jag tänker slå ett slag för den icke engelskspråkiga filmvärlden. Detta kommer ske på två fronter. Dels ska jag utvidga min dvd-samling av Oscarsvinnare inom just nämnda genre. Och jag tänker skriva om dom här. Först ut - det knasiga lustspelet Brända Av Solen av Nikita Mikhalkov. Jag tänker även göra en liten men naggande god genomgång av Dekalogen.

Eftersom jag var så fruktansvärt insnöad på koreansk film förra året kanske det blir ett inlägg om det med. Känner att jag inte hängt med så mycket i den genren på senaste tiden.

Musik då?!? Tänker ni. Jo det kan jag väl stå till tjänst med. Till exempel ett suddigt och ljudmässigt hämmat YouTube-klipp med världens bästa Bearsuit. Här framför de Foxy Boxer på från en spelning i London i slutet på November 2007. Det vill säga en dryg vecka innan jag såg dom live i Edinburgh. Enjoy!



(BEARSUIT - Foxy Boxer, 2007)