Man kanske skulle ta och börja med dagens låt??!?

Dagens låt:

KATE BUSH - The Man With The Child In His Eyes



Kate Bush första skiva ligger lätt på min Topp 19.

Funderar även på att döpa om min så kallade blogg till - Ett någorlunda skrämmande, eller kanske bara obehagligt, exempel på att folk har för mycket tid "till övers".

Ett någorlunda skrämmande, eller kanske bara obehagligt, exempel på att folk har för mycket tid "till övers".

Hittat på Wikipedia



Denna strip har inget med länken att göra. Men den är väldigt väldigt rolig. På så många plan.

Smyg!

Märkte att det smugit sig in en undermedveten Nakna Pistolen-referens i något av de senaste inläggen. Den som hittar det vinner en biodejt.

Revidering

OBS! Kände mig nödgad att ändra betyget på Into The Wild från 4 till 3,75.

Anthony Bourdain - No Reservations - Get Carter-avsnittet

4.

Den amerikanske Rock 'n Roll-kocken Anthony Bourdain har varit en av mina absoluta tv-favoriter ända sen han och den där MTV-tanten åt tunnbrödsrullar med räksallad vid grillen på Medborgarplatsen och gick på Eskju Divine-konsert. Hans programserie där han reser världen runt och provar mat och lokala rekreationer är mycket underhållande. Antagligen det enda reseprogrammet där Parental Discretion is Advised. Och sorgligt nog visas den bara ibland på typ Tv8 eller nån annan bortglömd Viasat-variant.

I det här avsnittet från säsong 4 reser han typ i filmen Get Carter's fotspår. Vilket tar honom från London till Edinburgh. Kändiskockarnas och frityrsmetens förlorade land. Aha! Brittisk matlagning! Tänker ni. Brunsås och kokt stek. Intressant. Jätteintressant. På allvar. Jätteintressant. Det tycker Anthony också. Och genom 43 cyniska minuter ger han oss svaret på frågorna - Är det traditionella brittiska köket så uselt som sitt rykte? Och hur har det utvecklats de senaste åren?

Har ni någon gång ätit mat är detta definitivt Must See TV!

I travel. I eat. And I'm hungry for more!

Die Fälscher

4.

Serien fortsätter med det allra nyaste tillskottet - Autriche - dix points.

Det första som slår en är - Vilken trist musik. Jazzig instrumental, 30/40-tals loungeschlager. Och att kriget är slut. Andra världskriget alltså. Genom det företrädesvis korta anslaget förstår vi att Mr Sorowitsch precis anlänt till Monte Carlo. Och att han är beväpnad med en portfölj fullsmockad med pengar. Efter en kort uppraggning vid ett Black Jack Jack Black-bord förstår vi även att han är precis hemkommen från ett av Nazisternas dödsläger. Och att han p.g.a. detta kanske inte är i sitt livs mest balanserade tillstånd. Men pengar och vackra flickor gör en ju alltid pigg och glad. Snyggt klipp till 1936.

Salomon Sorowitsch - Berlins - och kanske till och med världens - störste förfalskare, festfixare och slickad kvinnotjusare. Självsäker och arrogant. Jude. Älskad och hatad av de ytliga kontakter han skaffar sig genom sitt gebit. Musiken känns nu ganska hemtrevlig faktiskt. Oturligt nog hamnar han i finkan. Och därefter - ja ni fattar. Hans färdigheter visar sig mycket användbara i lägret. Många officerare vill ha sitt porträtt målat av den lille snirklige Juden. Tillfällen ges till att norpa åt sig en extra matbit och andra lyxartiklar. När så Tyskjävlarna beslutar sig för att sätta ihop ett Dreamteam av judiska konstnärer, fotografer, grafiker och tryckare. Med avsikt att producera enorma mängder dollars, pund och sydamerikanska pass ifall det där med Tredje Riket inte skulle falla omvärlden i smaken. Blir han självklart befordrad till deras ledare.

Riktiga sängar. Kläder (något begagnade). Rinnande vatten. Mat. Falskmyntarna särbehandlas av Nazisterna alltmedans deras medfångar dukar under av tortyr, svält och what have you. Förintelsens klassiska moraliska dilemma. Är det bättre att hjälpa tyrannerna och överleva? Eller vägra och gå en säker död till mötes?

Jag har alltid gillat lägerfilmer. Speciellt dom som handlar om spektakulära rymningar. T.ex. Billy Wilders - Stalag 17. Och här är det nästan lika fantastiskt och spännande att följa arbetet i förfalskarverkstaden och fångarnas kamp för att rättfärdiga sina handlingar inför sig själva och varandra. Skildringen av lägren. Fångtransporterna. Tyskjävlarnas hånfulla hat och förakt gentemot det numrerade folket har faktiskt sällan skildrats så här rått, äkta, påtagligt och skitigt.

(DIE FÄLSCHER - Stefan Ruzowitzky & Adolf Burger, 2007)

There Will Be Blood

4,75.

Nuff said. No Country förtjänade vinsten. There Will Be Blood är lite sämre. Men bara lite. Ytterst lite. Allt ni läst om den är sant. Jag blev dock speciellt förtjust i den kubrickska inledningen. Och hur snyggt det är att ha ett rum med bowlingbanor i. Och mörkret. Karaktärerna och scenerna i filmen fullkomligt badar i mörker. Både rent visuellt och genom sina handlingar. I'm finished!

(THERE WILL BE BLOOD - Paul Thomas Anderson & Upton Sinclair, 2007)

Margot At The Wedding

1,75.

Nä. Det blir inte ens godkänt betyg för denna formsäkra, ibland välspelade. Men extremt ointressanta och pratiga bagatell av Noah Baumbach. Visst. Jag älskar också The Squid And The Whale. Och amerikansk indiefilm över lag. Men när det blir såhär trist är det en ren plåga att titta på. Uninteresting people doing uninteresting things. Ungefär som att följa med nån flickvän/tjejkompis på shoppingrunda.

(MARGOT AT THE WEDDING - Noah Baumbach, 2007)

Oscars!

Det är även dags att tippa Oscarsgalan. Here We go:

Best Motion Picture Of The Year - There Will Be Blood

Skulle bli mycket ledsen om There Will Be Blood inte vinner. Den enda av de nominerade filmerna jag inte sett. Tillsammans med Michael Clayton. Som jag är totalt ointresserad av. Av de jag HAR sett bör fantastiska No Country For Old Men vinna.

Best Actor - Daniel Day-Lewis

Även här skulle jag bli ledsen. Och jag är fullkomligt övertygad om att Day-Lewis redan har bokat firarfesten.

Best Actress - Ellen Page

Svårt att välja. Har bara sett Juno. Men om akademin vågar - ge priset till Ellen Page. Både hon och filmens soundtrack förtjänar det.

Best Supporting Actor - Javier Bardem

Alla tycks vilja att Casey Affleck ska vinna. Det vill inte jag. Javier Bardems obehagliga hitman i No Country For Old Men är så fantastiskt speciell att han bara MÅSTE vinna.

Best Supporting Actress - Cate Blanchett

Eftersom Cate inte får nån Oscar för kostymfilmen så får hon den här istället.

Best Achievment In Directing - Joel & Ethan Cohen

En chansning. Eftersom de inte vinner för bästa film så får de regipriset istället. Väl förunnat. Om inte annat så för lång och trogen tjänst.

Best Screenplay Written Directly For The Screen - Nancy Oliver

Också en liten chansning. Lars And The Real Girl förtjänar en Oscar.

Best Screenplay Based On Previously Published Material - Paul Thomas Anderson

Inget pris för bästa regissör. Men PTA får en för bästa manus.

Såja. Nu orkar jag inte gissa längre. Men typ Atonement för bästa foto. Bourne Ultimatum för bästa klippning och andra tekniska grejer. Sweeney Todd för bästa Art Direction och kostym. O.s.v.

Into The Wild

3,75.

Sean Penn's nya dramedy och helt sanna historia om en någorlunda intelligent och lärd ung man som efter college beslutar sig för att totalt bryta upp med life as he know it. Lämna sin dumma familj. Sitt liv. Sina ägodelar. Och ge sig ut på luffen. En resa som präglas av fantastiska möten. Scenerier. Och en - för att uttycka sig lite väl klichéartat - inre resa mot livsinsikt och att hitta sig själv.

Problemet är bara att mannen som kallar sig Alexander Supertramp hela tiden är så säker på sig själv. Säker på att hans livsval är de enda rätta. Säker på att han gör rätt i att klippa alla band till sina (i.o.f.s ganska osympatiska) föräldrar och sin trevliga syster. Säker på att han gör rätt i att predika sitt Levlivetnubudskap till alla han möter. Att han uppfattas lite väl naiv och självgod. Och när verkligheten mot slutet bokstavligt talat slår honom i magen känner man bara att - Jaja. Det borde du kanske ha fattat.

Detta gör att jag känner betydligt mer för människorna han möter på sin resa än honom själv. Mannen som kallade sig Alexander Supertramp var ingen jesusgestalt. Även om filmen gör sitt yttersta för att försöka bevisa motsatsen.

Filmen i sig gör det även ganska svårt för sig redan från början i min bok. I mean Come On! Överpoetiskt bladder. Eddie Vedder. Skitfula förtexter. Inte så roligt.

Men. Och här kommer ett ganska stort. Men. Emile Hirsch ser i sitt treveckorskägg ut som en ung, smal och snygg Jack Black. Och efter ett tag sugs jag in i historien. Överseendet med småsakerna som hela tiden stör tar överhand. Det mycket vackra (om än lite väl Malick-poetiska) fotot försmäktar. Och de som sagt mycket kärleksfullt porträtterade bifigurerna gör det hela trots allt mycket sevärt. Hal Holbrook är väl värd sin Oscarsnominering. Även om Javier Bardem förtjänar att vinna. Man blir väldigt sugen på att läsa boken som filmen bygger på. Bra jobbat. Men det kunde gjorts mycket bättre.

(INTO THE WILD - Sean Penn & Jon Krakauer, 2007)

Efter Bröllopet

3.

Ja. Först ut i min serie om icke engelskspråkiga Oscarsinnare blev Susanne Biers Efter Bröllopet. Den vann iofs inte. Och borde inte heller vunnit. Men den är klart sevärd.

Vi kastas direkt in i Mads Mikkelsens hjälparbetareångest. Hans stora passion i livet är att vara västvärldens goda samvete bland fattiga barn och vuxna i indien. Barnhemmet han arbetar på hotas av nedläggning samtidigt som den gode Mads får ett märkligt erbjudande han inte kan säga nej till. En rik, fryntlig affärsman (Rolf Lassgård i sin sedvanliga Wallanderfrisyr) vill att han åker hem till Danmark eftersom han är sugen på att donera fett med cash till Mads hjälporganisaton. Anas det rävar bakom örat? Ja. Mads föräras Köpenhamns lyxigaste hotellrum. Han skjutsas runt i lika lyxiga bilar av mystiska män. Och när han väl träffar Lassgård verkar denne inte så värst intresserad av Mads barnhemsproblem. Trots att han gärna vill donera tonvis med dollars. Det verkar dock extremt viktigt att Mads följer med på Rolfs dotters bröllop. Anar man en lök på laxen? Ja. Eftersom man vet att det här är en film av Susanne Bier är man rätt säker på att ganska mycket skit mycket snart ska kastas in i fläkten.

Och kastas gör det. Först lite trevande och långsamt. Bara lite i taget. Som när man kastar skit första gången och inte riktigt vet om den man kastar på är med på det hele. Man är inte riktigt säker på vad det är som händer. Känner dom och dom varandra? Vad fan vill Lassgård egentligen? Festen-vibbarna är stora. Och Mads är inte så glad längre. Inom kort lassas det dock på utav bara helvete. När alla känner alla släpper hämningarna.

Skådespeleriet är som vanligt i världsklass på de flesta håll. Oavsett vad man tycker om Lassgård. Fotot sådär lagom realistiskt och "vanligt". Med enstaka extrema närbilder på näshår och örsnibbar. Och historien som sakta rullas upp efter ett litet tag är så enligt dansk familjefestångestfilm mall 1A § 3:4 att man baxnar. Förutsägbart? Ganska. Ofta känns det som om man som betraktare ligger en kvart eller så före handlingen. Men när sanningen bakom Lassgårds motiv tonar upp sig i horizonten växer filmen. Hans diaboliska plan kanske inte var så diabolisk ändå.

(EFTER BRÖLLOPET - Susanne Bier & Anders Thomas Jensen, 2005)

Nyköping - Sundsvall - Östersund - Sundsvall - Östersund - Mora - Leksand - Enköping - Nyköping

Jaha. då var men hemma igen efter äventyret i norr. Det var riktigt fint faktiskt. Själva resandet var lite helvsegt. Inte de bästa småvägarna däruppe i Jämtland/Härjedalen. Speciellt inte på natten. I ösregn. Men men. Efter dryga 70 mil och nästan 12 timmars bilfärd (inte medräknat morgonens nittonmilstur - Sundsvall - Östersund) var vi ju hemma igen.

Det är lite roligt det här med att diskutera recensioner. Speciellt med andra recensenter. Det finns ju så sjukt mycket att hänga upp sig på - subjektivitet vs. objektivitet - sifferbetyg vs. pretentiöst ordbajsande - m.m. m.m. Det är inte helt lätt att vara kritisk mot andra och samtidigt hålla ryggen fri. Så jag gör som jag alltid gjort och fortsätter vräka på med all form av mer och/eller mindre uppenbara sakfel, dynamisk grammatik, sarkasm och ironi min lilla kropp kan frammana. Och sifferbetyg. Sifferbetyg is The SHIT!

Obs!

Missa inte min Tanya Donelly-special som hamnade lite längre ner i hierarkin.

Southland Tales

3,75

Ge den en chans. Allt du hört om hur utbuad den blev på Cannes. Hur nedklippt och omstrukturerad den blivit. Är säkert sant. Kanske inte världens lättaste film att ta till sig och komma in i. Men underhållningsvärdet är trots allt mycket högt. Bara den bisarra rollistan och rollfigurernas namn höjer minst ett par tre ögonbryn. Southland Tales är en komplicerad, svinrolig och totalt oförutsägbar film. Kanske allra mest för oss som de senaste åren plöjt igenom otaliga Donnie Darko-FAQ's på wikipedia. Men ändå. Se den!

(SOUTHLAND TALES - Richard Kelly, 2007)

Lars And The Real Girl

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

FOKUS - Tanya Donelly - En kort illustrerad historik

Som många av mina närmsta vänner vet har jag sedan gymnasietiden ansett att Throwing Muses är världens bästa band och att Kristin Hersh är världens främste kvinnliga artist. (på senare år i stark konkurrens med exempelvis Mirah) Därför tänkte jag härmed - i första delen av min alldeles ypperligt pretentiöst betitlade reportageserie - FOKUS - just - FOKUSERA - på en kvinna som kommit lite i skymundan, men ändå lyckats vara med på ett hörn lite här och var i min musikaliska värld.

Tanya Donelly träffade Kristin Hersh för första gången när de gick i småskolan. Tycke uppstod. Efter ett par år gifte sig Tanyas far med Kristins mor och de blev nån slags plastig variant på halvsyskon. I början på 80-talet började de skriva låtar. Kristin skrev knepiga surrealistiska ångest-poplåtar medans Tanya höll sig till en lite vänare aningen mer traditionell stil.


Throwing Muses - Green. Live. Januari 1987. Både Kristin och Tanya sjunger. Men det är Tanyas låt.

Efter en EP och lite demokassetter signades Throwing Muses som första amerikanska band av det legendariska brittiska bolaget 4AD. Ett bolag som släppt merparten av den musiken jag kommer att prata om här.

Under de första åren gästades TM av ett annat Bostonbaserat band på sina livespelningar - The Pixies.


Intervju med Pixies och Throwing Muses från 1989.

Tycke uppstod. Och när de musikaliska slitningarna i båda banden blev för stora i början på 90-talet gick Kim Deal från Pixies och Tanya ihop och bildade - The Breeders. De arbetade ihop på Breeders första skiva - Pod - Men sen blev slitningarna för stora även här.


The Breeders - Safari.

Tanya ville ha ett alldeles eget band. Tillsammans med Fred Abong och bröderna Gorman, även dom barndomsvänner till Tanya och Kristin, bildade hon Belly. Mellan 1992 och 1996 släppte bandet två fullängdare, varav den första - Star - blev mäkta populär och skördade både grammynomineringar och hitlåtar på MTV.


Belly - Slow Dog och Dusted. Live. 1993.

Belly lyckades dock inte riktigt hålla fast vid mainstreampubliken med det lite rockigare andraalbumet - King. Så bandet upplöstes.

Sedan dess har Tanya fortsatt göra skivor på egen hand. Med viss hjälp av gamla vänner och bekanta. Både mer indierockiga och folksångiga alster. Throwing Muses har då och då återuppstått. Och nästan allt har varit riktigt riktigt bra.


Tanya & Kristin - Rabbit's Dying. Live. 2007.

Check it out!

Malmö

Jag är i Malmö hos Ella och Micke. Igår spelade vi MIG hos Olle och Milla. Det var roligt. Efter att ha varit vaken 37 timmar i sträck var det en god bedrift att vara med i laget som kom tvåa. Vaknade efter en god natts sömn precis lagom till skidskyttet på tv. Får väl vara en godkänd insats av de svenska damerna. Hoppas mer på herrar Ferry och Co. Lite Senare. Man får väl inte ha så höga förhoppningar såhär i början av VM. Det går ju fler tåg. Bättre att bli varm i kläderna. Bli av med den värsta nervositeten och slå till ordentligt. Preferebly på masstarten nästa helg när Fredde och jag är uppe..

Ikväll blir det visst lite fest. Imorrn tänkte jag typ gå på bio eller nåt. Vi får se. En tripp till Subway får man ju inte missa. Måste köpa senaste numret av Empire också. Så jag har nåt att göra på hemresan. För nån sömn lär det väl inte bli då heller.

OJ!

Jag har ju inte bloggat nåt idag. Men däremot har jag varit och fikat hos moster och kastrerat katten. Och det var ju kul. Och städat och förberett för en tvättdag imorrn. Väldigt intressant. Har även städat datorn och itunes. Och köpt två Ian Rankin-böcker så jag har något att göra på helgens sammanlagda 14-15 timmar bussresa. Nästa helg blir det också långresa. Ska på VM i skidskytte i Östersund. Inför bilturen mottages gärna tips på roliga podcasts som man kan ladda ner och ta med sig.

Terminator - The Sarah Connor Chronicles

3.

HAHA! Säga vad man vill om seriens oklara dramaturgi, grova plotholes, sakfel och minimala men fullt dugliga skådespelarinsatser. Men för någon som växt upp i detta universum är den faktiskt riktigt riktigt underhållande.

Som i dagens avsnitt när Sarah fångat en speciellt tuff badguy som, trots hot om tortyr, vägrar tala om var de andra badguys har tagit vägen. Sarah skär loss honom och pekar mot Terminator:

"You can go.. If you can get pass her.."

Sen ett direkt klipp till en livrädd badguy som glatt skjutsar Sarah och Terminator till deras destination i en Hummer. Stor humor.

(TERMINATOR - THE SARAH CONNOR CHRONICLES, 2008)

Kommer Snart!

Jag har ett par grejer på gång till bloggen. En grej är att jag tänker slå ett slag för den icke engelskspråkiga filmvärlden. Detta kommer ske på två fronter. Dels ska jag utvidga min dvd-samling av Oscarsvinnare inom just nämnda genre. Och jag tänker skriva om dom här. Först ut - det knasiga lustspelet Brända Av Solen av Nikita Mikhalkov. Jag tänker även göra en liten men naggande god genomgång av Dekalogen.

Eftersom jag var så fruktansvärt insnöad på koreansk film förra året kanske det blir ett inlägg om det med. Känner att jag inte hängt med så mycket i den genren på senaste tiden.

Musik då?!? Tänker ni. Jo det kan jag väl stå till tjänst med. Till exempel ett suddigt och ljudmässigt hämmat YouTube-klipp med världens bästa Bearsuit. Här framför de Foxy Boxer på från en spelning i London i slutet på November 2007. Det vill säga en dryg vecka innan jag såg dom live i Edinburgh. Enjoy!



(BEARSUIT - Foxy Boxer, 2007)

House 4-11

4,25

Som jag har nämnt i andra forum har den fjärde säsongen av House varit otroligt bra. Mycket p.g.a. avsaknaden av Dr. Chase och hans fruktansvärda anglofila dialekt. De senaste avsnitten har jag dock haft en gnagande känsla av att manusstrejken dragit ett mediokriskt skimmer över serien. Och det kanske är sant. Men inget av detta märktes i dagens avsnitt. En intressant och annorlunda story - Mira Sorvino isolerad på Sydpolen med allvarliga njursmärtor. Och House och gänget måste lösa mysteriet via webcam. Ett dialogmanus som skulle gjort en bitter och cynisk Amy Sherman-Palladino sjuk av avund. Väldigt roligt. House blir kär. Igen. Hela grejen med Mira Sorvinos polarforskande kompis som får benet avslaget i inledningen. Enbart för att förstärka hans befattning som den riktige Dr. House's händer och fötter 9000 miles away. Vem av krymplingarna ska hon välja? Den Snälle som dricker hennes urin och borrar i hennes skalle. Eller Den Elake som säger åt honom att göra det.

(HOUSE 4-11 - David Straiton & Liz Friedman, 2008)

Without Sanctuary

Jag har precis jobbat tre förmiddagspass på verket. Det allra jobbigaste skiftet. Eftersom man aldrig hinner komma in i rätt dygnsrytm. Utan får klara sig på ett par timmars sömn per natt. I går stördes mina sömnplaner av en dokumentär om rasism och lynchningar på Kunskapskanalen. Eller. Jag zappade mellan den och Saturday Night Live på femman. Anyway. Jag kom in lite mitt i när det handlade om hur man behandlade svarta människor i Amerikanska södern förr i tiden.

En forskare vid namn James Allen har åkt runt i 25-30 år och rotat igenom folks privata fotoalbum och hittat massvis med bilder på människor som hängdes från träd, broar och lyktstolpar och eldades på och whatever, med eller utan ett helt vanligt amerikanskt samhälle tjoandes och hurrandes i bakgrunden. Det fanns även vykort och annan memorabilia på samma tema. Hursomhelst. Han har iaf skrivit en bok och sammanställt en utställning. Som blivit bannlyst i flera städer i sydstaterna. Land of the free. Yeah right! Whatever. Ta en titt på några av bilderna här och fundera lite på hur det egentligen står/stod till i världen. Det finns även en flashfilm med kommentarer. Obehagligt är bara förnamnet.

(WHITOUT SANCTUARY - James Allen, 2005)

Cloverfield

5.

Ja. Vad fan ska man säga. Just nu känner jag mig faktiskt rätt tom inombords. Omtumlad. Och helt uttömd på energi. Sådär som det känns när man har varit med om något totalt jäkla extraordinärt mäktigt. Så som det kändes typ efter att ha sett Once Were Warriors eller den Röda Filmen på bio för första gången. Eller när jag såg Elephant 4 gånger på två dagar när den kom. Eller runt lägerelden backstage på Arvikafestivalen efter Silverbullits totalitärt larmande kaosspelning i det där tältet. Spelningen som fullkomligt krossade alla andra spelningar. Det är iaf så jag vill komma ihåg det.

Jag har just sett en sketen ts-cam av Cloverfield. Bara det säger väl en del. Jag har väntat på denna film i nästan ett år. Ända sedan den bara var känd som ett nummer. Och den var precis så krossande jävla totalmäktigiserande att jag bara vill göra en Kazmierska och/eller möjligtvis en Quetzala och bara fortsätta sprudla ur mig påhittssuperlativ tills jag segnar ner. Jag hade tråkigt och orkade inte vänta EN ENDA JÄVLA VECKA TILL tills den kommer på bio. Förlåt förlåt! Men det var det värt. Hade jag sett den på bio första gången hade jag garanterat vaknat upp på långvården. Nu vet jag iaf vad jag har att vänta mig.

För er som inte vet. Och inte har trånat efter denna upplevelse såsom jag. Kan jag berätta att Cloverfield är en så kallad "Monsterfilm". För att dra en sliten klyscha - tänk er att en galen, tvångssteriliserad vetenskapsman korsbefruktat Roland Emmerich's nytolkning av Godzilla (en för övrigt grymt underskattad film) med Blair Witch Project och nåt slags amfetaminstinnt trippande på en berg och dalbana.

Handlingen är klassisk och ganska simpel - New York. Manhattan. Rob's vänner anordnar en avskedsfest, eftersom han just fått en chefsposition och måste åka till Japan. Rob's bästa kompis snor Rob's filmkamera och filmar hela kalaset. Och det är alltså vad han filmar som vi får se. Hela tiden. Inga förtexter eller annat larv. Bara rakt av det som blivit filmat under kvällen/natten. Festen avbryts abrupt av att något väldigt stort och väldigt väldigt argt börjar kasta bilar och slå sönder skyskraporna i kvarteret. Det blir dålig stämning. Alltmedans kompisen filmar det hela måste nu Rob och hans vänner sticka från stan. Men först måste de såklart rädda Rob's käresta.

Att säga att filmen är kaotisk och gravt illamåendeframkallande är väl inte direkt att ta i. Inte heller att påpeka den uppenbara kopplingen till intutningen med plan i World Trade Center och det tillstånd staden hamnade i då. Och kanske varit i sedan dess. Men skit i det nu. För vad som följer är ren magi. Närvarokänslan är enorm. Som åskådare är man helt och totalt involverad i filmen. Eller kanske det känns mer som ett tv-spel. Ett intensivt, kompakt tv-spel där man inte behöver göra annat än luta sig tillbaka och bara njuta. Inte ens tänka. Det hinner man inte med. Och vad fan skulle man tänka på. Man har ju like liten aning om vad som egentligen händer som personerna i filmen. Det är nonstop action som gäller. Människor flyr. Grejer sprängs. Det är militärer. Det är snabbt. Det är rök och dimma. Förvirring. Eld och kollapsade hus överallt. Skrik. Ångest. Broar rasar. Och det känns aldrig overkligt. Man är där. Helt där. Hela tiden. Fantastiskt.

(CLOVERFIELD - Matt Reeves & Drew Goddard, 2008)

Betygsystemet

Det absolut viktigaste. Kräver lite eftertänksamhet. Men jag tänkte ha som förut - d.v.s. en skala från noll till fem. Med lite decimaler.

Några snabbexempel från senaste veckan:

The Shining - dvd, nya 2-disc utgåvan - 5
Midvinterblod - deckare i linköpingsmiljö, av Mons Kallentoft - 4,25
Dödens Kemi - brittisk deckare i bones-genren (forensic anthropologist) av Simon Becket- 4
Juno - film med bra musik - 4
Dexter - Dexter In The Dark - deckare i dexter-genren av Jeff Lindsay - 3
We Own The Night - högst ointressant film om tråkiga poliser, som jag inte ens orkade se klart - 1,5
Extramaterialet på Järnjätten-dvd'n - 3

o.s.v.