4.
Serien fortsätter med det allra nyaste tillskottet - Autriche - dix points.
Det första som slår en är - Vilken trist musik. Jazzig instrumental, 30/40-tals loungeschlager. Och att kriget är slut. Andra världskriget alltså. Genom det företrädesvis korta anslaget förstår vi att Mr Sorowitsch precis anlänt till Monte Carlo. Och att han är beväpnad med en portfölj fullsmockad med pengar. Efter en kort uppraggning vid ett Black Jack Jack Black-bord förstår vi även att han är precis hemkommen från ett av Nazisternas dödsläger. Och att han p.g.a. detta kanske inte är i sitt livs mest balanserade tillstånd. Men pengar och vackra flickor gör en ju alltid pigg och glad. Snyggt klipp till 1936.
Salomon Sorowitsch - Berlins - och kanske till och med världens - störste förfalskare, festfixare och slickad kvinnotjusare. Självsäker och arrogant. Jude. Älskad och hatad av de ytliga kontakter han skaffar sig genom sitt gebit. Musiken känns nu ganska hemtrevlig faktiskt. Oturligt nog hamnar han i finkan. Och därefter - ja ni fattar. Hans färdigheter visar sig mycket användbara i lägret. Många officerare vill ha sitt porträtt målat av den lille snirklige Juden. Tillfällen ges till att norpa åt sig en extra matbit och andra lyxartiklar. När så Tyskjävlarna beslutar sig för att sätta ihop ett Dreamteam av judiska konstnärer, fotografer, grafiker och tryckare. Med avsikt att producera enorma mängder dollars, pund och sydamerikanska pass ifall det där med Tredje Riket inte skulle falla omvärlden i smaken. Blir han självklart befordrad till deras ledare.
Riktiga sängar. Kläder (något begagnade). Rinnande vatten. Mat. Falskmyntarna särbehandlas av Nazisterna alltmedans deras medfångar dukar under av tortyr, svält och what have you. Förintelsens klassiska moraliska dilemma. Är det bättre att hjälpa tyrannerna och överleva? Eller vägra och gå en säker död till mötes?
Jag har alltid gillat lägerfilmer. Speciellt dom som handlar om spektakulära rymningar. T.ex. Billy Wilders - Stalag 17. Och här är det nästan lika fantastiskt och spännande att följa arbetet i förfalskarverkstaden och fångarnas kamp för att rättfärdiga sina handlingar inför sig själva och varandra. Skildringen av lägren. Fångtransporterna. Tyskjävlarnas hånfulla hat och förakt gentemot det numrerade folket har faktiskt sällan skildrats så här rått, äkta, påtagligt och skitigt.
(DIE FÄLSCHER - Stefan Ruzowitzky & Adolf Burger, 2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar