SURVEILLANCE

3.

Jag tror faktiskt inte jag har sett Boxing Helena. Och jag tror inte jag kommer att göra det heller. Men Jennifer Chamber Lynch har med sin andra film på ett och ett halvt decennium lyckats locka mig bigtime. Surveillance verkar på papperet vara den perfekta filmen. Lite Twin Peaks i öknen. Lite Seriemördare. Märkliga småstadsrednecksnutar. Mycket FBI-agenter och våld. Och ett nyskapande "intelligent" manus med betwistning på slutet. Tyvärr har jag inte läst en enda recension där den fått annat än typ max godkänt i betyg. Faktum är att 90 % av alla människor som sett den hatade den. Och resten tyckte att den var extraordinärt usel. Men. Det är väl inget som borde avskräcka en härdad och intelligent filmrecensent som undertecknad.

Till att börja med störde jag mig på förtexterna. Vilket aldrig är ett gott tecken. Första namnet fadades fram i vitt på svart bakgrund i ett snyggt, minimalistiskt Antikvateckensnitt (antagligen Garamond). Men sen liksom "hoppade" det andra namnet fram. För att sedan fadas ut igen. Mycket störande. Detta fortgår sedan med jämna mellanrum. Korsklippt med en surrealistiskt maskerad man (män) som överfaller, slår ihjäl och skjuter ett sovande par. Såklart.

De två FBI-agenterna, som i sin jakt på kringresande mördare kommer till den lilla byn någonstans i mellanvästern för att bland annat lösa det brutala mordet som utspelades under förtexterna, spelas av Julia Ormond och en Bill Pullman som envisas med att göra sitt allra bästa De Niro-face under större delen av filmen. De sköter sig förhållandevis bra med tanke på det lite lätt krystade material de har att göra med. Filmens "grej" är att FBI-agenterna, med hjälp av kameraövervakning, simultant förhör tre vittnen till de maskerade mördarnas framfart. En skadad och nerblodad polis, som tillsammans med sin nyligen ihjälskjutne partner (en French Stewart Fantastique!) utgör ett av de vidrigaste polisparen du kan hitta i filmvärlden. En 8-årig tjej, vars familj OCKSÅ blivit nermejad av surrealistiskt maskerade mördare. Och en äldre, påtänd dito. Historien vecklar sedan ut sig alltmedans agenterna pratar med vittnena och både dom och vi som tittar får mer och mer insikt i vad som egentligen hänt.

Och det är riktigt snyggt gjort. Om än med lite vacklande skådespelarinsatser och manuskript. Mycket snyggt t.o.m. Vi får bland annat vara med om ett synnerligen lyckat och oroväckande montage när olika tilltänkta offer åker bil och den lokala radiostationen spelar Add it Up med Violent Femmes.

Är den då så himla usel?!? Nä. Faktum är att Surveillance lyckas hålla intresset uppe hela vägen till den uppiggande och oväntade upplösningen. Och i händerna på en mer erfaren regissör hade det kunnat bli riktigt riktigt ruggigt och bra. Nu är inte Surveillance något mästerverk direkt. Men en tråkig lördagskväll behöver man inte så mycket mer.

Stort plus också för låten Speed Roadster, av och med David Lynch, som avslutar filmen. Lysande.

"I got fucked by You. Fucked real bad. Maybe You're happy. But I hope You're sad.
Since you left me I've been thinking about getting me a speed roadster.
Going by the drugstore. Who could ask for more?
Maybe drive by Your house. Look into Your window."