Efter Bröllopet

3.

Ja. Först ut i min serie om icke engelskspråkiga Oscarsinnare blev Susanne Biers Efter Bröllopet. Den vann iofs inte. Och borde inte heller vunnit. Men den är klart sevärd.

Vi kastas direkt in i Mads Mikkelsens hjälparbetareångest. Hans stora passion i livet är att vara västvärldens goda samvete bland fattiga barn och vuxna i indien. Barnhemmet han arbetar på hotas av nedläggning samtidigt som den gode Mads får ett märkligt erbjudande han inte kan säga nej till. En rik, fryntlig affärsman (Rolf Lassgård i sin sedvanliga Wallanderfrisyr) vill att han åker hem till Danmark eftersom han är sugen på att donera fett med cash till Mads hjälporganisaton. Anas det rävar bakom örat? Ja. Mads föräras Köpenhamns lyxigaste hotellrum. Han skjutsas runt i lika lyxiga bilar av mystiska män. Och när han väl träffar Lassgård verkar denne inte så värst intresserad av Mads barnhemsproblem. Trots att han gärna vill donera tonvis med dollars. Det verkar dock extremt viktigt att Mads följer med på Rolfs dotters bröllop. Anar man en lök på laxen? Ja. Eftersom man vet att det här är en film av Susanne Bier är man rätt säker på att ganska mycket skit mycket snart ska kastas in i fläkten.

Och kastas gör det. Först lite trevande och långsamt. Bara lite i taget. Som när man kastar skit första gången och inte riktigt vet om den man kastar på är med på det hele. Man är inte riktigt säker på vad det är som händer. Känner dom och dom varandra? Vad fan vill Lassgård egentligen? Festen-vibbarna är stora. Och Mads är inte så glad längre. Inom kort lassas det dock på utav bara helvete. När alla känner alla släpper hämningarna.

Skådespeleriet är som vanligt i världsklass på de flesta håll. Oavsett vad man tycker om Lassgård. Fotot sådär lagom realistiskt och "vanligt". Med enstaka extrema närbilder på näshår och örsnibbar. Och historien som sakta rullas upp efter ett litet tag är så enligt dansk familjefestångestfilm mall 1A § 3:4 att man baxnar. Förutsägbart? Ganska. Ofta känns det som om man som betraktare ligger en kvart eller så före handlingen. Men när sanningen bakom Lassgårds motiv tonar upp sig i horizonten växer filmen. Hans diaboliska plan kanske inte var så diabolisk ändå.

(EFTER BRÖLLOPET - Susanne Bier & Anders Thomas Jensen, 2005)