Breaking Bad Säs 2. Avsnitt 2.

Säsong 2 har äntligen börjat. Och det är helt enkelt det bästa som går på tv just nu. Och kanske någonsin. Sällan har manus, bildlösningar och ljudlandskap harmonierat så väl i detta medium. Det är så oförutsägbart, roligt, olidligt spännande, lagom skruvat och vackert att man bara sitter och njuter av varje sekund. Människans förmåga att aldrig vara helt perfekt skildras inte bara genom rollfigurernas tveksamma moral. Utan även i vardagliga saker som exempelvis en bil som inte sömlöst åker iväg, utan hackar lite på första växeln, en badguy som råkar hugga av sig händerna vid ett hjulbyte och folk som snubblar titt som tätt. Det är inte ofta man känner sig PRIVILIGIERAD när man tittar på tv. Men jag känner stor tacksamhet till Vince Gilligan, Bryan Cranston, och dom andra. Good Job! Very Good Job indeed.

Primer

5.

Primer är en snyggt filmad Lo-Fi-film, gjord med en budget på runt $7000, som handlar om kompisarna och hobbyelektronikentusiasterna Abe och Aaron som mixtrar med elektromagnetiska experiment hemma i garaget. Av en händelse råkar de tuta ihop en låda som manipulerar tiden på intressanta sätt..

Jag har ju hört så mycket om Primer. I flera år. Och antagligen rent mentalt redan avlagt den som pseudovetenskapligt skräp. Bävat för att göra mig besväret. Den verkade ju vara för konstig för sitt eget bästa. Typ. Och varför gå och se någonting som man ändå inte förstår sig på. Men låt Er inte missledas. Primer är ingen SVÅR film.

Och att den skulle ha en sådan bedövande effekt.. Hjärnan är helt tom. Och jag vill bara se den om och om igen tills jag förstår vad det är jag egentligen sett. Varit med om. Om det nu finns något att förstå. Primer måste antagligen inte förstås. Bara upplevas.

La Torneuse de Pages

5.

Märkligt att typ 99% (ovetenskaplig beräkning baserad på ett snabbt ögonkast i min dvd-hylla) av alla bra franska filmer handlar om, eller omkring, pianister. La Tourneuse de Pages, eller Bladvändaren, eller En Studie i Hämnd, som den så fräckt döpts till i det här jävla skit-o-deluxe-landet, är en, trots sitt konventionella foto, perfekt liten film som väcker intressanta tankeställningar om långsinthet.

Jag tänker inte förstöra filmupplevelsen för er med att redogöra för mer av handlingen än så. Men det bör tilläggas att den ligger kvar ett bra tag i bakhuvudet och är väl värd att se om flera gånger. Good Job!