3,75.
Sean Penn's nya dramedy och helt sanna historia om en någorlunda intelligent och lärd ung man som efter college beslutar sig för att totalt bryta upp med life as he know it. Lämna sin dumma familj. Sitt liv. Sina ägodelar. Och ge sig ut på luffen. En resa som präglas av fantastiska möten. Scenerier. Och en - för att uttycka sig lite väl klichéartat - inre resa mot livsinsikt och att hitta sig själv.
Problemet är bara att mannen som kallar sig Alexander Supertramp hela tiden är så säker på sig själv. Säker på att hans livsval är de enda rätta. Säker på att han gör rätt i att klippa alla band till sina (i.o.f.s ganska osympatiska) föräldrar och sin trevliga syster. Säker på att han gör rätt i att predika sitt Levlivetnubudskap till alla han möter. Att han uppfattas lite väl naiv och självgod. Och när verkligheten mot slutet bokstavligt talat slår honom i magen känner man bara att - Jaja. Det borde du kanske ha fattat.
Detta gör att jag känner betydligt mer för människorna han möter på sin resa än honom själv. Mannen som kallade sig Alexander Supertramp var ingen jesusgestalt. Även om filmen gör sitt yttersta för att försöka bevisa motsatsen.
Filmen i sig gör det även ganska svårt för sig redan från början i min bok. I mean Come On! Överpoetiskt bladder. Eddie Vedder. Skitfula förtexter. Inte så roligt.
Men. Och här kommer ett ganska stort. Men. Emile Hirsch ser i sitt treveckorskägg ut som en ung, smal och snygg Jack Black. Och efter ett tag sugs jag in i historien. Överseendet med småsakerna som hela tiden stör tar överhand. Det mycket vackra (om än lite väl Malick-poetiska) fotot försmäktar. Och de som sagt mycket kärleksfullt porträtterade bifigurerna gör det hela trots allt mycket sevärt. Hal Holbrook är väl värd sin Oscarsnominering. Även om Javier Bardem förtjänar att vinna. Man blir väldigt sugen på att läsa boken som filmen bygger på. Bra jobbat. Men det kunde gjorts mycket bättre.
(INTO THE WILD - Sean Penn & Jon Krakauer, 2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar