Cloverfield

5.

Ja. Vad fan ska man säga. Just nu känner jag mig faktiskt rätt tom inombords. Omtumlad. Och helt uttömd på energi. Sådär som det känns när man har varit med om något totalt jäkla extraordinärt mäktigt. Så som det kändes typ efter att ha sett Once Were Warriors eller den Röda Filmen på bio för första gången. Eller när jag såg Elephant 4 gånger på två dagar när den kom. Eller runt lägerelden backstage på Arvikafestivalen efter Silverbullits totalitärt larmande kaosspelning i det där tältet. Spelningen som fullkomligt krossade alla andra spelningar. Det är iaf så jag vill komma ihåg det.

Jag har just sett en sketen ts-cam av Cloverfield. Bara det säger väl en del. Jag har väntat på denna film i nästan ett år. Ända sedan den bara var känd som ett nummer. Och den var precis så krossande jävla totalmäktigiserande att jag bara vill göra en Kazmierska och/eller möjligtvis en Quetzala och bara fortsätta sprudla ur mig påhittssuperlativ tills jag segnar ner. Jag hade tråkigt och orkade inte vänta EN ENDA JÄVLA VECKA TILL tills den kommer på bio. Förlåt förlåt! Men det var det värt. Hade jag sett den på bio första gången hade jag garanterat vaknat upp på långvården. Nu vet jag iaf vad jag har att vänta mig.

För er som inte vet. Och inte har trånat efter denna upplevelse såsom jag. Kan jag berätta att Cloverfield är en så kallad "Monsterfilm". För att dra en sliten klyscha - tänk er att en galen, tvångssteriliserad vetenskapsman korsbefruktat Roland Emmerich's nytolkning av Godzilla (en för övrigt grymt underskattad film) med Blair Witch Project och nåt slags amfetaminstinnt trippande på en berg och dalbana.

Handlingen är klassisk och ganska simpel - New York. Manhattan. Rob's vänner anordnar en avskedsfest, eftersom han just fått en chefsposition och måste åka till Japan. Rob's bästa kompis snor Rob's filmkamera och filmar hela kalaset. Och det är alltså vad han filmar som vi får se. Hela tiden. Inga förtexter eller annat larv. Bara rakt av det som blivit filmat under kvällen/natten. Festen avbryts abrupt av att något väldigt stort och väldigt väldigt argt börjar kasta bilar och slå sönder skyskraporna i kvarteret. Det blir dålig stämning. Alltmedans kompisen filmar det hela måste nu Rob och hans vänner sticka från stan. Men först måste de såklart rädda Rob's käresta.

Att säga att filmen är kaotisk och gravt illamåendeframkallande är väl inte direkt att ta i. Inte heller att påpeka den uppenbara kopplingen till intutningen med plan i World Trade Center och det tillstånd staden hamnade i då. Och kanske varit i sedan dess. Men skit i det nu. För vad som följer är ren magi. Närvarokänslan är enorm. Som åskådare är man helt och totalt involverad i filmen. Eller kanske det känns mer som ett tv-spel. Ett intensivt, kompakt tv-spel där man inte behöver göra annat än luta sig tillbaka och bara njuta. Inte ens tänka. Det hinner man inte med. Och vad fan skulle man tänka på. Man har ju like liten aning om vad som egentligen händer som personerna i filmen. Det är nonstop action som gäller. Människor flyr. Grejer sprängs. Det är militärer. Det är snabbt. Det är rök och dimma. Förvirring. Eld och kollapsade hus överallt. Skrik. Ångest. Broar rasar. Och det känns aldrig overkligt. Man är där. Helt där. Hela tiden. Fantastiskt.

(CLOVERFIELD - Matt Reeves & Drew Goddard, 2008)