Säsong 2 har äntligen börjat. Och det är helt enkelt det bästa som går på tv just nu. Och kanske någonsin. Sällan har manus, bildlösningar och ljudlandskap harmonierat så väl i detta medium. Det är så oförutsägbart, roligt, olidligt spännande, lagom skruvat och vackert att man bara sitter och njuter av varje sekund. Människans förmåga att aldrig vara helt perfekt skildras inte bara genom rollfigurernas tveksamma moral. Utan även i vardagliga saker som exempelvis en bil som inte sömlöst åker iväg, utan hackar lite på första växeln, en badguy som råkar hugga av sig händerna vid ett hjulbyte och folk som snubblar titt som tätt. Det är inte ofta man känner sig PRIVILIGIERAD när man tittar på tv. Men jag känner stor tacksamhet till Vince Gilligan, Bryan Cranston, och dom andra. Good Job! Very Good Job indeed.
1 kommentar:
Usch. Senaste avsnittet var nästan skrämmande realistiskt. Innan har det i mina ögon varit lite åt Weeds-hållet (Guillermo -> Tuco).
Jag menar förstås inte graden av verklighetsanknytning (med tanke metamfetamin och cancer), men rent karaktärsmässigt. Baksidan av deras business har liksom aldrig visats.
Jag tror inte det finns någon som kan se så förstörd ut som Dale Dickey. Till och med i en sådan kontrast som My Name Is Earl.
Väntar med spänning på nästa.
Skicka en kommentar