Man kanske skulle ta och börja med dagens låt??!?

Dagens låt:

KATE BUSH - The Man With The Child In His Eyes



Kate Bush första skiva ligger lätt på min Topp 19.

Funderar även på att döpa om min så kallade blogg till - Ett någorlunda skrämmande, eller kanske bara obehagligt, exempel på att folk har för mycket tid "till övers".

Ett någorlunda skrämmande, eller kanske bara obehagligt, exempel på att folk har för mycket tid "till övers".

Hittat på Wikipedia



Denna strip har inget med länken att göra. Men den är väldigt väldigt rolig. På så många plan.

Smyg!

Märkte att det smugit sig in en undermedveten Nakna Pistolen-referens i något av de senaste inläggen. Den som hittar det vinner en biodejt.

Revidering

OBS! Kände mig nödgad att ändra betyget på Into The Wild från 4 till 3,75.

Anthony Bourdain - No Reservations - Get Carter-avsnittet

4.

Den amerikanske Rock 'n Roll-kocken Anthony Bourdain har varit en av mina absoluta tv-favoriter ända sen han och den där MTV-tanten åt tunnbrödsrullar med räksallad vid grillen på Medborgarplatsen och gick på Eskju Divine-konsert. Hans programserie där han reser världen runt och provar mat och lokala rekreationer är mycket underhållande. Antagligen det enda reseprogrammet där Parental Discretion is Advised. Och sorgligt nog visas den bara ibland på typ Tv8 eller nån annan bortglömd Viasat-variant.

I det här avsnittet från säsong 4 reser han typ i filmen Get Carter's fotspår. Vilket tar honom från London till Edinburgh. Kändiskockarnas och frityrsmetens förlorade land. Aha! Brittisk matlagning! Tänker ni. Brunsås och kokt stek. Intressant. Jätteintressant. På allvar. Jätteintressant. Det tycker Anthony också. Och genom 43 cyniska minuter ger han oss svaret på frågorna - Är det traditionella brittiska köket så uselt som sitt rykte? Och hur har det utvecklats de senaste åren?

Har ni någon gång ätit mat är detta definitivt Must See TV!

I travel. I eat. And I'm hungry for more!

Die Fälscher

4.

Serien fortsätter med det allra nyaste tillskottet - Autriche - dix points.

Det första som slår en är - Vilken trist musik. Jazzig instrumental, 30/40-tals loungeschlager. Och att kriget är slut. Andra världskriget alltså. Genom det företrädesvis korta anslaget förstår vi att Mr Sorowitsch precis anlänt till Monte Carlo. Och att han är beväpnad med en portfölj fullsmockad med pengar. Efter en kort uppraggning vid ett Black Jack Jack Black-bord förstår vi även att han är precis hemkommen från ett av Nazisternas dödsläger. Och att han p.g.a. detta kanske inte är i sitt livs mest balanserade tillstånd. Men pengar och vackra flickor gör en ju alltid pigg och glad. Snyggt klipp till 1936.

Salomon Sorowitsch - Berlins - och kanske till och med världens - störste förfalskare, festfixare och slickad kvinnotjusare. Självsäker och arrogant. Jude. Älskad och hatad av de ytliga kontakter han skaffar sig genom sitt gebit. Musiken känns nu ganska hemtrevlig faktiskt. Oturligt nog hamnar han i finkan. Och därefter - ja ni fattar. Hans färdigheter visar sig mycket användbara i lägret. Många officerare vill ha sitt porträtt målat av den lille snirklige Juden. Tillfällen ges till att norpa åt sig en extra matbit och andra lyxartiklar. När så Tyskjävlarna beslutar sig för att sätta ihop ett Dreamteam av judiska konstnärer, fotografer, grafiker och tryckare. Med avsikt att producera enorma mängder dollars, pund och sydamerikanska pass ifall det där med Tredje Riket inte skulle falla omvärlden i smaken. Blir han självklart befordrad till deras ledare.

Riktiga sängar. Kläder (något begagnade). Rinnande vatten. Mat. Falskmyntarna särbehandlas av Nazisterna alltmedans deras medfångar dukar under av tortyr, svält och what have you. Förintelsens klassiska moraliska dilemma. Är det bättre att hjälpa tyrannerna och överleva? Eller vägra och gå en säker död till mötes?

Jag har alltid gillat lägerfilmer. Speciellt dom som handlar om spektakulära rymningar. T.ex. Billy Wilders - Stalag 17. Och här är det nästan lika fantastiskt och spännande att följa arbetet i förfalskarverkstaden och fångarnas kamp för att rättfärdiga sina handlingar inför sig själva och varandra. Skildringen av lägren. Fångtransporterna. Tyskjävlarnas hånfulla hat och förakt gentemot det numrerade folket har faktiskt sällan skildrats så här rått, äkta, påtagligt och skitigt.

(DIE FÄLSCHER - Stefan Ruzowitzky & Adolf Burger, 2007)

There Will Be Blood

4,75.

Nuff said. No Country förtjänade vinsten. There Will Be Blood är lite sämre. Men bara lite. Ytterst lite. Allt ni läst om den är sant. Jag blev dock speciellt förtjust i den kubrickska inledningen. Och hur snyggt det är att ha ett rum med bowlingbanor i. Och mörkret. Karaktärerna och scenerna i filmen fullkomligt badar i mörker. Både rent visuellt och genom sina handlingar. I'm finished!

(THERE WILL BE BLOOD - Paul Thomas Anderson & Upton Sinclair, 2007)

Margot At The Wedding

1,75.

Nä. Det blir inte ens godkänt betyg för denna formsäkra, ibland välspelade. Men extremt ointressanta och pratiga bagatell av Noah Baumbach. Visst. Jag älskar också The Squid And The Whale. Och amerikansk indiefilm över lag. Men när det blir såhär trist är det en ren plåga att titta på. Uninteresting people doing uninteresting things. Ungefär som att följa med nån flickvän/tjejkompis på shoppingrunda.

(MARGOT AT THE WEDDING - Noah Baumbach, 2007)

Oscars!

Det är även dags att tippa Oscarsgalan. Here We go:

Best Motion Picture Of The Year - There Will Be Blood

Skulle bli mycket ledsen om There Will Be Blood inte vinner. Den enda av de nominerade filmerna jag inte sett. Tillsammans med Michael Clayton. Som jag är totalt ointresserad av. Av de jag HAR sett bör fantastiska No Country For Old Men vinna.

Best Actor - Daniel Day-Lewis

Även här skulle jag bli ledsen. Och jag är fullkomligt övertygad om att Day-Lewis redan har bokat firarfesten.

Best Actress - Ellen Page

Svårt att välja. Har bara sett Juno. Men om akademin vågar - ge priset till Ellen Page. Både hon och filmens soundtrack förtjänar det.

Best Supporting Actor - Javier Bardem

Alla tycks vilja att Casey Affleck ska vinna. Det vill inte jag. Javier Bardems obehagliga hitman i No Country For Old Men är så fantastiskt speciell att han bara MÅSTE vinna.

Best Supporting Actress - Cate Blanchett

Eftersom Cate inte får nån Oscar för kostymfilmen så får hon den här istället.

Best Achievment In Directing - Joel & Ethan Cohen

En chansning. Eftersom de inte vinner för bästa film så får de regipriset istället. Väl förunnat. Om inte annat så för lång och trogen tjänst.

Best Screenplay Written Directly For The Screen - Nancy Oliver

Också en liten chansning. Lars And The Real Girl förtjänar en Oscar.

Best Screenplay Based On Previously Published Material - Paul Thomas Anderson

Inget pris för bästa regissör. Men PTA får en för bästa manus.

Såja. Nu orkar jag inte gissa längre. Men typ Atonement för bästa foto. Bourne Ultimatum för bästa klippning och andra tekniska grejer. Sweeney Todd för bästa Art Direction och kostym. O.s.v.

Into The Wild

3,75.

Sean Penn's nya dramedy och helt sanna historia om en någorlunda intelligent och lärd ung man som efter college beslutar sig för att totalt bryta upp med life as he know it. Lämna sin dumma familj. Sitt liv. Sina ägodelar. Och ge sig ut på luffen. En resa som präglas av fantastiska möten. Scenerier. Och en - för att uttycka sig lite väl klichéartat - inre resa mot livsinsikt och att hitta sig själv.

Problemet är bara att mannen som kallar sig Alexander Supertramp hela tiden är så säker på sig själv. Säker på att hans livsval är de enda rätta. Säker på att han gör rätt i att klippa alla band till sina (i.o.f.s ganska osympatiska) föräldrar och sin trevliga syster. Säker på att han gör rätt i att predika sitt Levlivetnubudskap till alla han möter. Att han uppfattas lite väl naiv och självgod. Och när verkligheten mot slutet bokstavligt talat slår honom i magen känner man bara att - Jaja. Det borde du kanske ha fattat.

Detta gör att jag känner betydligt mer för människorna han möter på sin resa än honom själv. Mannen som kallade sig Alexander Supertramp var ingen jesusgestalt. Även om filmen gör sitt yttersta för att försöka bevisa motsatsen.

Filmen i sig gör det även ganska svårt för sig redan från början i min bok. I mean Come On! Överpoetiskt bladder. Eddie Vedder. Skitfula förtexter. Inte så roligt.

Men. Och här kommer ett ganska stort. Men. Emile Hirsch ser i sitt treveckorskägg ut som en ung, smal och snygg Jack Black. Och efter ett tag sugs jag in i historien. Överseendet med småsakerna som hela tiden stör tar överhand. Det mycket vackra (om än lite väl Malick-poetiska) fotot försmäktar. Och de som sagt mycket kärleksfullt porträtterade bifigurerna gör det hela trots allt mycket sevärt. Hal Holbrook är väl värd sin Oscarsnominering. Även om Javier Bardem förtjänar att vinna. Man blir väldigt sugen på att läsa boken som filmen bygger på. Bra jobbat. Men det kunde gjorts mycket bättre.

(INTO THE WILD - Sean Penn & Jon Krakauer, 2007)