Anthony Bourdain - No Reservations - Get Carter-avsnittet

4.

Den amerikanske Rock 'n Roll-kocken Anthony Bourdain har varit en av mina absoluta tv-favoriter ända sen han och den där MTV-tanten åt tunnbrödsrullar med räksallad vid grillen på Medborgarplatsen och gick på Eskju Divine-konsert. Hans programserie där han reser världen runt och provar mat och lokala rekreationer är mycket underhållande. Antagligen det enda reseprogrammet där Parental Discretion is Advised. Och sorgligt nog visas den bara ibland på typ Tv8 eller nån annan bortglömd Viasat-variant.

I det här avsnittet från säsong 4 reser han typ i filmen Get Carter's fotspår. Vilket tar honom från London till Edinburgh. Kändiskockarnas och frityrsmetens förlorade land. Aha! Brittisk matlagning! Tänker ni. Brunsås och kokt stek. Intressant. Jätteintressant. På allvar. Jätteintressant. Det tycker Anthony också. Och genom 43 cyniska minuter ger han oss svaret på frågorna - Är det traditionella brittiska köket så uselt som sitt rykte? Och hur har det utvecklats de senaste åren?

Har ni någon gång ätit mat är detta definitivt Must See TV!

I travel. I eat. And I'm hungry for more!

Die Fälscher

4.

Serien fortsätter med det allra nyaste tillskottet - Autriche - dix points.

Det första som slår en är - Vilken trist musik. Jazzig instrumental, 30/40-tals loungeschlager. Och att kriget är slut. Andra världskriget alltså. Genom det företrädesvis korta anslaget förstår vi att Mr Sorowitsch precis anlänt till Monte Carlo. Och att han är beväpnad med en portfölj fullsmockad med pengar. Efter en kort uppraggning vid ett Black Jack Jack Black-bord förstår vi även att han är precis hemkommen från ett av Nazisternas dödsläger. Och att han p.g.a. detta kanske inte är i sitt livs mest balanserade tillstånd. Men pengar och vackra flickor gör en ju alltid pigg och glad. Snyggt klipp till 1936.

Salomon Sorowitsch - Berlins - och kanske till och med världens - störste förfalskare, festfixare och slickad kvinnotjusare. Självsäker och arrogant. Jude. Älskad och hatad av de ytliga kontakter han skaffar sig genom sitt gebit. Musiken känns nu ganska hemtrevlig faktiskt. Oturligt nog hamnar han i finkan. Och därefter - ja ni fattar. Hans färdigheter visar sig mycket användbara i lägret. Många officerare vill ha sitt porträtt målat av den lille snirklige Juden. Tillfällen ges till att norpa åt sig en extra matbit och andra lyxartiklar. När så Tyskjävlarna beslutar sig för att sätta ihop ett Dreamteam av judiska konstnärer, fotografer, grafiker och tryckare. Med avsikt att producera enorma mängder dollars, pund och sydamerikanska pass ifall det där med Tredje Riket inte skulle falla omvärlden i smaken. Blir han självklart befordrad till deras ledare.

Riktiga sängar. Kläder (något begagnade). Rinnande vatten. Mat. Falskmyntarna särbehandlas av Nazisterna alltmedans deras medfångar dukar under av tortyr, svält och what have you. Förintelsens klassiska moraliska dilemma. Är det bättre att hjälpa tyrannerna och överleva? Eller vägra och gå en säker död till mötes?

Jag har alltid gillat lägerfilmer. Speciellt dom som handlar om spektakulära rymningar. T.ex. Billy Wilders - Stalag 17. Och här är det nästan lika fantastiskt och spännande att följa arbetet i förfalskarverkstaden och fångarnas kamp för att rättfärdiga sina handlingar inför sig själva och varandra. Skildringen av lägren. Fångtransporterna. Tyskjävlarnas hånfulla hat och förakt gentemot det numrerade folket har faktiskt sällan skildrats så här rått, äkta, påtagligt och skitigt.

(DIE FÄLSCHER - Stefan Ruzowitzky & Adolf Burger, 2007)

There Will Be Blood

4,75.

Nuff said. No Country förtjänade vinsten. There Will Be Blood är lite sämre. Men bara lite. Ytterst lite. Allt ni läst om den är sant. Jag blev dock speciellt förtjust i den kubrickska inledningen. Och hur snyggt det är att ha ett rum med bowlingbanor i. Och mörkret. Karaktärerna och scenerna i filmen fullkomligt badar i mörker. Både rent visuellt och genom sina handlingar. I'm finished!

(THERE WILL BE BLOOD - Paul Thomas Anderson & Upton Sinclair, 2007)

Margot At The Wedding

1,75.

Nä. Det blir inte ens godkänt betyg för denna formsäkra, ibland välspelade. Men extremt ointressanta och pratiga bagatell av Noah Baumbach. Visst. Jag älskar också The Squid And The Whale. Och amerikansk indiefilm över lag. Men när det blir såhär trist är det en ren plåga att titta på. Uninteresting people doing uninteresting things. Ungefär som att följa med nån flickvän/tjejkompis på shoppingrunda.

(MARGOT AT THE WEDDING - Noah Baumbach, 2007)

Oscars!

Det är även dags att tippa Oscarsgalan. Here We go:

Best Motion Picture Of The Year - There Will Be Blood

Skulle bli mycket ledsen om There Will Be Blood inte vinner. Den enda av de nominerade filmerna jag inte sett. Tillsammans med Michael Clayton. Som jag är totalt ointresserad av. Av de jag HAR sett bör fantastiska No Country For Old Men vinna.

Best Actor - Daniel Day-Lewis

Även här skulle jag bli ledsen. Och jag är fullkomligt övertygad om att Day-Lewis redan har bokat firarfesten.

Best Actress - Ellen Page

Svårt att välja. Har bara sett Juno. Men om akademin vågar - ge priset till Ellen Page. Både hon och filmens soundtrack förtjänar det.

Best Supporting Actor - Javier Bardem

Alla tycks vilja att Casey Affleck ska vinna. Det vill inte jag. Javier Bardems obehagliga hitman i No Country For Old Men är så fantastiskt speciell att han bara MÅSTE vinna.

Best Supporting Actress - Cate Blanchett

Eftersom Cate inte får nån Oscar för kostymfilmen så får hon den här istället.

Best Achievment In Directing - Joel & Ethan Cohen

En chansning. Eftersom de inte vinner för bästa film så får de regipriset istället. Väl förunnat. Om inte annat så för lång och trogen tjänst.

Best Screenplay Written Directly For The Screen - Nancy Oliver

Också en liten chansning. Lars And The Real Girl förtjänar en Oscar.

Best Screenplay Based On Previously Published Material - Paul Thomas Anderson

Inget pris för bästa regissör. Men PTA får en för bästa manus.

Såja. Nu orkar jag inte gissa längre. Men typ Atonement för bästa foto. Bourne Ultimatum för bästa klippning och andra tekniska grejer. Sweeney Todd för bästa Art Direction och kostym. O.s.v.

Into The Wild

3,75.

Sean Penn's nya dramedy och helt sanna historia om en någorlunda intelligent och lärd ung man som efter college beslutar sig för att totalt bryta upp med life as he know it. Lämna sin dumma familj. Sitt liv. Sina ägodelar. Och ge sig ut på luffen. En resa som präglas av fantastiska möten. Scenerier. Och en - för att uttycka sig lite väl klichéartat - inre resa mot livsinsikt och att hitta sig själv.

Problemet är bara att mannen som kallar sig Alexander Supertramp hela tiden är så säker på sig själv. Säker på att hans livsval är de enda rätta. Säker på att han gör rätt i att klippa alla band till sina (i.o.f.s ganska osympatiska) föräldrar och sin trevliga syster. Säker på att han gör rätt i att predika sitt Levlivetnubudskap till alla han möter. Att han uppfattas lite väl naiv och självgod. Och när verkligheten mot slutet bokstavligt talat slår honom i magen känner man bara att - Jaja. Det borde du kanske ha fattat.

Detta gör att jag känner betydligt mer för människorna han möter på sin resa än honom själv. Mannen som kallade sig Alexander Supertramp var ingen jesusgestalt. Även om filmen gör sitt yttersta för att försöka bevisa motsatsen.

Filmen i sig gör det även ganska svårt för sig redan från början i min bok. I mean Come On! Överpoetiskt bladder. Eddie Vedder. Skitfula förtexter. Inte så roligt.

Men. Och här kommer ett ganska stort. Men. Emile Hirsch ser i sitt treveckorskägg ut som en ung, smal och snygg Jack Black. Och efter ett tag sugs jag in i historien. Överseendet med småsakerna som hela tiden stör tar överhand. Det mycket vackra (om än lite väl Malick-poetiska) fotot försmäktar. Och de som sagt mycket kärleksfullt porträtterade bifigurerna gör det hela trots allt mycket sevärt. Hal Holbrook är väl värd sin Oscarsnominering. Även om Javier Bardem förtjänar att vinna. Man blir väldigt sugen på att läsa boken som filmen bygger på. Bra jobbat. Men det kunde gjorts mycket bättre.

(INTO THE WILD - Sean Penn & Jon Krakauer, 2007)

Efter Bröllopet

3.

Ja. Först ut i min serie om icke engelskspråkiga Oscarsinnare blev Susanne Biers Efter Bröllopet. Den vann iofs inte. Och borde inte heller vunnit. Men den är klart sevärd.

Vi kastas direkt in i Mads Mikkelsens hjälparbetareångest. Hans stora passion i livet är att vara västvärldens goda samvete bland fattiga barn och vuxna i indien. Barnhemmet han arbetar på hotas av nedläggning samtidigt som den gode Mads får ett märkligt erbjudande han inte kan säga nej till. En rik, fryntlig affärsman (Rolf Lassgård i sin sedvanliga Wallanderfrisyr) vill att han åker hem till Danmark eftersom han är sugen på att donera fett med cash till Mads hjälporganisaton. Anas det rävar bakom örat? Ja. Mads föräras Köpenhamns lyxigaste hotellrum. Han skjutsas runt i lika lyxiga bilar av mystiska män. Och när han väl träffar Lassgård verkar denne inte så värst intresserad av Mads barnhemsproblem. Trots att han gärna vill donera tonvis med dollars. Det verkar dock extremt viktigt att Mads följer med på Rolfs dotters bröllop. Anar man en lök på laxen? Ja. Eftersom man vet att det här är en film av Susanne Bier är man rätt säker på att ganska mycket skit mycket snart ska kastas in i fläkten.

Och kastas gör det. Först lite trevande och långsamt. Bara lite i taget. Som när man kastar skit första gången och inte riktigt vet om den man kastar på är med på det hele. Man är inte riktigt säker på vad det är som händer. Känner dom och dom varandra? Vad fan vill Lassgård egentligen? Festen-vibbarna är stora. Och Mads är inte så glad längre. Inom kort lassas det dock på utav bara helvete. När alla känner alla släpper hämningarna.

Skådespeleriet är som vanligt i världsklass på de flesta håll. Oavsett vad man tycker om Lassgård. Fotot sådär lagom realistiskt och "vanligt". Med enstaka extrema närbilder på näshår och örsnibbar. Och historien som sakta rullas upp efter ett litet tag är så enligt dansk familjefestångestfilm mall 1A § 3:4 att man baxnar. Förutsägbart? Ganska. Ofta känns det som om man som betraktare ligger en kvart eller så före handlingen. Men när sanningen bakom Lassgårds motiv tonar upp sig i horizonten växer filmen. Hans diaboliska plan kanske inte var så diabolisk ändå.

(EFTER BRÖLLOPET - Susanne Bier & Anders Thomas Jensen, 2005)

Nyköping - Sundsvall - Östersund - Sundsvall - Östersund - Mora - Leksand - Enköping - Nyköping

Jaha. då var men hemma igen efter äventyret i norr. Det var riktigt fint faktiskt. Själva resandet var lite helvsegt. Inte de bästa småvägarna däruppe i Jämtland/Härjedalen. Speciellt inte på natten. I ösregn. Men men. Efter dryga 70 mil och nästan 12 timmars bilfärd (inte medräknat morgonens nittonmilstur - Sundsvall - Östersund) var vi ju hemma igen.

Det är lite roligt det här med att diskutera recensioner. Speciellt med andra recensenter. Det finns ju så sjukt mycket att hänga upp sig på - subjektivitet vs. objektivitet - sifferbetyg vs. pretentiöst ordbajsande - m.m. m.m. Det är inte helt lätt att vara kritisk mot andra och samtidigt hålla ryggen fri. Så jag gör som jag alltid gjort och fortsätter vräka på med all form av mer och/eller mindre uppenbara sakfel, dynamisk grammatik, sarkasm och ironi min lilla kropp kan frammana. Och sifferbetyg. Sifferbetyg is The SHIT!

Obs!

Missa inte min Tanya Donelly-special som hamnade lite längre ner i hierarkin.

Southland Tales

3,75

Ge den en chans. Allt du hört om hur utbuad den blev på Cannes. Hur nedklippt och omstrukturerad den blivit. Är säkert sant. Kanske inte världens lättaste film att ta till sig och komma in i. Men underhållningsvärdet är trots allt mycket högt. Bara den bisarra rollistan och rollfigurernas namn höjer minst ett par tre ögonbryn. Southland Tales är en komplicerad, svinrolig och totalt oförutsägbar film. Kanske allra mest för oss som de senaste åren plöjt igenom otaliga Donnie Darko-FAQ's på wikipedia. Men ändå. Se den!

(SOUTHLAND TALES - Richard Kelly, 2007)