4.
Blev lite sugen på att kolla upp vad Takeshi "Beat Takeshi" Kitano, hållit på med den senaste tiden. För er som aldrig hört talas om karln så kan han närmast beskrivas som Japans svar på Ingvar Oldsberg. Fast i det här fallet slutade Ingvar Oldsberg helt plötsligt med På Spåret och började skriva och regissera extremt våldsamma gangsterfilmer och mysig feelgood. Ett helt crazy men väldigt lyckat karriärval. Tänk Hana-Bi. Tänk Kikujiros Sommar. Förra året gjorde han tydligen en film betitlad Kantoku - Banzai! Ett par knapptryckningar och några timmars väntan senare har jag möjlighet att bevittna spektaklet.
Det är väldigt få filmskapare i dagens läge som kan skildra absurditeten i vardagen - här i sverige ofta benämnt som "buskis" - som Takeshi Kitano. Och de flesta av dem härstammar från något asiatiskt land. Det är nåt med kulturen därborta som gör att det känns fullkomligt normalt att folk halkar på bananskal, råkar snitta sin partner i armen av misstag med sitt samuraisvärd o.s.v. o.s.v. Och som sagt Kitano är en av de bäste.
Inledningen på filmen är helt fantastisk. En fullsize, stiliserad docka av Kitano himself åker in och ut i en magnetröntgenapparat. Samtidigt som en sammanbiten doktor säger åt honom att ta det lugnt. Flera tester, bland annat ultraljud, utförs på dockan. Som inte är alltför pratglad. "Säg åt honom att komma själv nästa gång!" Blir dockan tillsagd. Kantoku - Banzai! är en slags arty metafilm eller satirisk "mockumentary" if you will. Där Takeshi i princip spelar en tragisk variant på sig själv. En auteurernas föredetting som givit upp den framgångsrika gangsterfilmkarriären och förgäves försöker hitta nya "fräscha" infallsvinklar och genrer på sina filmer. Tillsammans med filmens sarkastiska berättarröst får vi se prov på dessa projekt. Bland annat en mycket rolig scen från hans "självbiografiska" 50-talsfilm där några barn leker wrestling. Och såklart den obligatoriska Japanhorror-filmen och Wire-fu-ninja-rullen. Stor humor! Men man frågar sig - Vad skulle hända om nu Takeshi Kitano skulle få för sig att göra just en Japanhorror-rulle eller en film om sin barndom?!? Han knyter en liten höna åt sig själv här tycker jag. En fin sak med Kitano är att hans filmer aldrig tar till billiga knep som snygga filter, överdrivet klippande och drösvis med ljud och specialeffekter. Det är poesi. Det får ta sin lilla tid. En vacker bildruta är en vacker bildruta oavsett om man ser den genom ett grönblått filter med höga kontraster eller inte. Och en hög med skit är alltid en hög med skit oavsett hur du vrider och vänder på den. Något som dagens indiefilmare borde lära av. Har för mig att jag skrev nåt liknande efter att ha genomlidit Loved Gun.
Jaja. Efter ett tag byter filmen skepnad lite lätt. Vi får se resultatet av Kitanos alla vedermödor och genreexperiment. Vilket resulterar i något av det mest skruvade jag någonsin sett. Det är verkligen helt obeskrivligt. Dråpligt. Löjligt. Och fullkomligt underbart. När sen den riktige Kitano på slutet frågar doktorn hur hans hjärna mår får han svaret - Den är trasig. Mycket trasig.
Kantoku - Banzai! Eller Glory To The Filmmaker som den också heter, är tydligen andra delen i en tänkt trilogi där Kitano en gång för alla gör upp med problematiken konstnärens integritet vs. publikfriande dravel. I den första delen - Takeshis' - spelar han både sin pseudonym Beat Takeshi och dennes största fan - en blond man vid namn Takeshi Kitano som ser ut exakt som Beat. Även den låter väldigt intressant.
Som satir och smakprov på en apokalyptiskt fin (fiktiv) filmografi funkar Kantoku - Banzai! ganska bra. Som film. Nja. Har man aldrig sett eller hört talas om Takeshi Kitano lär man antagligen bli ganska förvirrad. Är man ett fan av Kitano är det oerhört sevärt och intressant.
(KANTOKU - BANZAI! - Takeshi Kitano, 2007)
