4,25.
För att återkoppla till en tidigare recension - I Gus Van Sant's filmer är de unga indiekillarna snygga iaf. Alltid något! Jag håller fortfarande Elephant som en av 2000-talets största filmupplevelser. Jag älskar den suggestiva stämningen, dynamiken, hur skildringen av de olika rollfigurerna sakta glider in i varandra genom den snyggt upphackade kronologin. Paranoid Park är till formen snarlik Elephant - vissa scener är t.o.m. nästan kopierade rakt av. Men den har även stora drag av Steven Soderbergh's mästerverk Bubble. Också den en av 2000-talets största filmupplevelser.
Är då Paranoid Park lika bra? Ja. Svaret är typ ja. Det finns inte mycket att klanka ner på. Musikvalet är varierat, härligt oväntat och bra. Christopher Doyle's foto - underbart vackert. Skådespelarna presterar över sin förmåga. Och handlingen - om lille Alex som genom en olycka råkar ha ihjäl en säkerhetsvakt när han börjar hänga med lite äldre killar i den lokala skateboardparken - är tillräckligt stark, fascinerande och mystisk för att man inte ska tappa intresset. Man skulle lätt kunna dra de gamla vanliga klyshorna om förgänglighet. Att människors liv kan förändras totalt på bara ett ögonblick. Döden. Liksom Bubble är den även föredömligt kort. Alltid något.
(PARANOID PARK - Gus Van Sant & Blake Nelson, 2007)
