Lars And The Real Girl

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

FOKUS - Tanya Donelly - En kort illustrerad historik

Som många av mina närmsta vänner vet har jag sedan gymnasietiden ansett att Throwing Muses är världens bästa band och att Kristin Hersh är världens främste kvinnliga artist. (på senare år i stark konkurrens med exempelvis Mirah) Därför tänkte jag härmed - i första delen av min alldeles ypperligt pretentiöst betitlade reportageserie - FOKUS - just - FOKUSERA - på en kvinna som kommit lite i skymundan, men ändå lyckats vara med på ett hörn lite här och var i min musikaliska värld.

Tanya Donelly träffade Kristin Hersh för första gången när de gick i småskolan. Tycke uppstod. Efter ett par år gifte sig Tanyas far med Kristins mor och de blev nån slags plastig variant på halvsyskon. I början på 80-talet började de skriva låtar. Kristin skrev knepiga surrealistiska ångest-poplåtar medans Tanya höll sig till en lite vänare aningen mer traditionell stil.


Throwing Muses - Green. Live. Januari 1987. Både Kristin och Tanya sjunger. Men det är Tanyas låt.

Efter en EP och lite demokassetter signades Throwing Muses som första amerikanska band av det legendariska brittiska bolaget 4AD. Ett bolag som släppt merparten av den musiken jag kommer att prata om här.

Under de första åren gästades TM av ett annat Bostonbaserat band på sina livespelningar - The Pixies.


Intervju med Pixies och Throwing Muses från 1989.

Tycke uppstod. Och när de musikaliska slitningarna i båda banden blev för stora i början på 90-talet gick Kim Deal från Pixies och Tanya ihop och bildade - The Breeders. De arbetade ihop på Breeders första skiva - Pod - Men sen blev slitningarna för stora även här.


The Breeders - Safari.

Tanya ville ha ett alldeles eget band. Tillsammans med Fred Abong och bröderna Gorman, även dom barndomsvänner till Tanya och Kristin, bildade hon Belly. Mellan 1992 och 1996 släppte bandet två fullängdare, varav den första - Star - blev mäkta populär och skördade både grammynomineringar och hitlåtar på MTV.


Belly - Slow Dog och Dusted. Live. 1993.

Belly lyckades dock inte riktigt hålla fast vid mainstreampubliken med det lite rockigare andraalbumet - King. Så bandet upplöstes.

Sedan dess har Tanya fortsatt göra skivor på egen hand. Med viss hjälp av gamla vänner och bekanta. Både mer indierockiga och folksångiga alster. Throwing Muses har då och då återuppstått. Och nästan allt har varit riktigt riktigt bra.


Tanya & Kristin - Rabbit's Dying. Live. 2007.

Check it out!

Malmö

Jag är i Malmö hos Ella och Micke. Igår spelade vi MIG hos Olle och Milla. Det var roligt. Efter att ha varit vaken 37 timmar i sträck var det en god bedrift att vara med i laget som kom tvåa. Vaknade efter en god natts sömn precis lagom till skidskyttet på tv. Får väl vara en godkänd insats av de svenska damerna. Hoppas mer på herrar Ferry och Co. Lite Senare. Man får väl inte ha så höga förhoppningar såhär i början av VM. Det går ju fler tåg. Bättre att bli varm i kläderna. Bli av med den värsta nervositeten och slå till ordentligt. Preferebly på masstarten nästa helg när Fredde och jag är uppe..

Ikväll blir det visst lite fest. Imorrn tänkte jag typ gå på bio eller nåt. Vi får se. En tripp till Subway får man ju inte missa. Måste köpa senaste numret av Empire också. Så jag har nåt att göra på hemresan. För nån sömn lär det väl inte bli då heller.

OJ!

Jag har ju inte bloggat nåt idag. Men däremot har jag varit och fikat hos moster och kastrerat katten. Och det var ju kul. Och städat och förberett för en tvättdag imorrn. Väldigt intressant. Har även städat datorn och itunes. Och köpt två Ian Rankin-böcker så jag har något att göra på helgens sammanlagda 14-15 timmar bussresa. Nästa helg blir det också långresa. Ska på VM i skidskytte i Östersund. Inför bilturen mottages gärna tips på roliga podcasts som man kan ladda ner och ta med sig.

Terminator - The Sarah Connor Chronicles

3.

HAHA! Säga vad man vill om seriens oklara dramaturgi, grova plotholes, sakfel och minimala men fullt dugliga skådespelarinsatser. Men för någon som växt upp i detta universum är den faktiskt riktigt riktigt underhållande.

Som i dagens avsnitt när Sarah fångat en speciellt tuff badguy som, trots hot om tortyr, vägrar tala om var de andra badguys har tagit vägen. Sarah skär loss honom och pekar mot Terminator:

"You can go.. If you can get pass her.."

Sen ett direkt klipp till en livrädd badguy som glatt skjutsar Sarah och Terminator till deras destination i en Hummer. Stor humor.

(TERMINATOR - THE SARAH CONNOR CHRONICLES, 2008)

Kommer Snart!

Jag har ett par grejer på gång till bloggen. En grej är att jag tänker slå ett slag för den icke engelskspråkiga filmvärlden. Detta kommer ske på två fronter. Dels ska jag utvidga min dvd-samling av Oscarsvinnare inom just nämnda genre. Och jag tänker skriva om dom här. Först ut - det knasiga lustspelet Brända Av Solen av Nikita Mikhalkov. Jag tänker även göra en liten men naggande god genomgång av Dekalogen.

Eftersom jag var så fruktansvärt insnöad på koreansk film förra året kanske det blir ett inlägg om det med. Känner att jag inte hängt med så mycket i den genren på senaste tiden.

Musik då?!? Tänker ni. Jo det kan jag väl stå till tjänst med. Till exempel ett suddigt och ljudmässigt hämmat YouTube-klipp med världens bästa Bearsuit. Här framför de Foxy Boxer på från en spelning i London i slutet på November 2007. Det vill säga en dryg vecka innan jag såg dom live i Edinburgh. Enjoy!



(BEARSUIT - Foxy Boxer, 2007)

House 4-11

4,25

Som jag har nämnt i andra forum har den fjärde säsongen av House varit otroligt bra. Mycket p.g.a. avsaknaden av Dr. Chase och hans fruktansvärda anglofila dialekt. De senaste avsnitten har jag dock haft en gnagande känsla av att manusstrejken dragit ett mediokriskt skimmer över serien. Och det kanske är sant. Men inget av detta märktes i dagens avsnitt. En intressant och annorlunda story - Mira Sorvino isolerad på Sydpolen med allvarliga njursmärtor. Och House och gänget måste lösa mysteriet via webcam. Ett dialogmanus som skulle gjort en bitter och cynisk Amy Sherman-Palladino sjuk av avund. Väldigt roligt. House blir kär. Igen. Hela grejen med Mira Sorvinos polarforskande kompis som får benet avslaget i inledningen. Enbart för att förstärka hans befattning som den riktige Dr. House's händer och fötter 9000 miles away. Vem av krymplingarna ska hon välja? Den Snälle som dricker hennes urin och borrar i hennes skalle. Eller Den Elake som säger åt honom att göra det.

(HOUSE 4-11 - David Straiton & Liz Friedman, 2008)

Without Sanctuary

Jag har precis jobbat tre förmiddagspass på verket. Det allra jobbigaste skiftet. Eftersom man aldrig hinner komma in i rätt dygnsrytm. Utan får klara sig på ett par timmars sömn per natt. I går stördes mina sömnplaner av en dokumentär om rasism och lynchningar på Kunskapskanalen. Eller. Jag zappade mellan den och Saturday Night Live på femman. Anyway. Jag kom in lite mitt i när det handlade om hur man behandlade svarta människor i Amerikanska södern förr i tiden.

En forskare vid namn James Allen har åkt runt i 25-30 år och rotat igenom folks privata fotoalbum och hittat massvis med bilder på människor som hängdes från träd, broar och lyktstolpar och eldades på och whatever, med eller utan ett helt vanligt amerikanskt samhälle tjoandes och hurrandes i bakgrunden. Det fanns även vykort och annan memorabilia på samma tema. Hursomhelst. Han har iaf skrivit en bok och sammanställt en utställning. Som blivit bannlyst i flera städer i sydstaterna. Land of the free. Yeah right! Whatever. Ta en titt på några av bilderna här och fundera lite på hur det egentligen står/stod till i världen. Det finns även en flashfilm med kommentarer. Obehagligt är bara förnamnet.

(WHITOUT SANCTUARY - James Allen, 2005)

Cloverfield

5.

Ja. Vad fan ska man säga. Just nu känner jag mig faktiskt rätt tom inombords. Omtumlad. Och helt uttömd på energi. Sådär som det känns när man har varit med om något totalt jäkla extraordinärt mäktigt. Så som det kändes typ efter att ha sett Once Were Warriors eller den Röda Filmen på bio för första gången. Eller när jag såg Elephant 4 gånger på två dagar när den kom. Eller runt lägerelden backstage på Arvikafestivalen efter Silverbullits totalitärt larmande kaosspelning i det där tältet. Spelningen som fullkomligt krossade alla andra spelningar. Det är iaf så jag vill komma ihåg det.

Jag har just sett en sketen ts-cam av Cloverfield. Bara det säger väl en del. Jag har väntat på denna film i nästan ett år. Ända sedan den bara var känd som ett nummer. Och den var precis så krossande jävla totalmäktigiserande att jag bara vill göra en Kazmierska och/eller möjligtvis en Quetzala och bara fortsätta sprudla ur mig påhittssuperlativ tills jag segnar ner. Jag hade tråkigt och orkade inte vänta EN ENDA JÄVLA VECKA TILL tills den kommer på bio. Förlåt förlåt! Men det var det värt. Hade jag sett den på bio första gången hade jag garanterat vaknat upp på långvården. Nu vet jag iaf vad jag har att vänta mig.

För er som inte vet. Och inte har trånat efter denna upplevelse såsom jag. Kan jag berätta att Cloverfield är en så kallad "Monsterfilm". För att dra en sliten klyscha - tänk er att en galen, tvångssteriliserad vetenskapsman korsbefruktat Roland Emmerich's nytolkning av Godzilla (en för övrigt grymt underskattad film) med Blair Witch Project och nåt slags amfetaminstinnt trippande på en berg och dalbana.

Handlingen är klassisk och ganska simpel - New York. Manhattan. Rob's vänner anordnar en avskedsfest, eftersom han just fått en chefsposition och måste åka till Japan. Rob's bästa kompis snor Rob's filmkamera och filmar hela kalaset. Och det är alltså vad han filmar som vi får se. Hela tiden. Inga förtexter eller annat larv. Bara rakt av det som blivit filmat under kvällen/natten. Festen avbryts abrupt av att något väldigt stort och väldigt väldigt argt börjar kasta bilar och slå sönder skyskraporna i kvarteret. Det blir dålig stämning. Alltmedans kompisen filmar det hela måste nu Rob och hans vänner sticka från stan. Men först måste de såklart rädda Rob's käresta.

Att säga att filmen är kaotisk och gravt illamåendeframkallande är väl inte direkt att ta i. Inte heller att påpeka den uppenbara kopplingen till intutningen med plan i World Trade Center och det tillstånd staden hamnade i då. Och kanske varit i sedan dess. Men skit i det nu. För vad som följer är ren magi. Närvarokänslan är enorm. Som åskådare är man helt och totalt involverad i filmen. Eller kanske det känns mer som ett tv-spel. Ett intensivt, kompakt tv-spel där man inte behöver göra annat än luta sig tillbaka och bara njuta. Inte ens tänka. Det hinner man inte med. Och vad fan skulle man tänka på. Man har ju like liten aning om vad som egentligen händer som personerna i filmen. Det är nonstop action som gäller. Människor flyr. Grejer sprängs. Det är militärer. Det är snabbt. Det är rök och dimma. Förvirring. Eld och kollapsade hus överallt. Skrik. Ångest. Broar rasar. Och det känns aldrig overkligt. Man är där. Helt där. Hela tiden. Fantastiskt.

(CLOVERFIELD - Matt Reeves & Drew Goddard, 2008)

Betygsystemet

Det absolut viktigaste. Kräver lite eftertänksamhet. Men jag tänkte ha som förut - d.v.s. en skala från noll till fem. Med lite decimaler.

Några snabbexempel från senaste veckan:

The Shining - dvd, nya 2-disc utgåvan - 5
Midvinterblod - deckare i linköpingsmiljö, av Mons Kallentoft - 4,25
Dödens Kemi - brittisk deckare i bones-genren (forensic anthropologist) av Simon Becket- 4
Juno - film med bra musik - 4
Dexter - Dexter In The Dark - deckare i dexter-genren av Jeff Lindsay - 3
We Own The Night - högst ointressant film om tråkiga poliser, som jag inte ens orkade se klart - 1,5
Extramaterialet på Järnjätten-dvd'n - 3

o.s.v.